Att bära arvet i hjärtat och fingrarna

Vi håller som sagt på och röjer på kontoret. Flyttar på fredag. Det är lådor högt och lågt. Kontainrar fylls med skräp, pärmar uppdateras, många nostalgiska skratt och trötta ryggar.

Kunde inte låta bli att smyga in i Dagens bildarkiv. Letade i lite personmappar. Hittade sen en mapp som hette ”Evangeliska Frikyrkan”. Där fanns bilder från typ trettiotalets Örebromissionen och Helgelseförbundet fram till nittiotalets Torpkonferens. Merparten var från sjuttiotalet och åttiotalet. Och jag insåg att jag kände igen de flesta ansiktena. Det var en massa bilder på alla gubbarna som i min barndom ledde Örebromissionen på otaliga årskonferenser. Sigvard Karlehagen med ordförandeklubba, Tord Ström, min pappa i Missionsbanerettröja, Sven-Gunnar Persson, finaste Gustav Sundström som sett likadan ut i alla tider, Willy Swahn i minglartagen… Men där fanns tack och lov kvinnorna också. En ung Ewa Sundkvist i stört snygga glasögon. Irma Janzon bärandes flaggor på missionsmöte. Alla de där människorna som jag vädjande i en blogg bett om att de skulle fortsätta vara kvar och rodda samfund tillsammans med resten av oss. Åh, som de behövs!

För att inte tala om barnen! IdaKajsa tycks troget ha gått på varje barnkonferens under hela åttiotalet. Jenny sålde godis i Torpkiosken, Linda sjöng för full hals i barnkonferenskören medan Simon försökte se cool ut. Jag själv tycks inte ha fastnat på kort. Jag var för blyg för att vara med på barnkonferens.

Leendet blev bredare och bredare när jag stod där och bläddrade. Och jag upptäckte att jag fylldes med enorm stolthet. Det är MITT sammanhang, jag kände liksom dofterna på de där bilderna. De är lika mycket en del av min historia som de är en del av ordförande Karlehagens. Tänk vad det har fostrat mig! Hur mycket det har påverkat mig. Hur mycket modigare jag blivit för att jag har getts en plats i alla de där mötena sen jag var liten. Den var där om jag ville ha den och så fort jag övervunnit den där blygheten utnyttjade jag den till fullo.

Och jag inser också att den där stoltheten inte bara finns i hjärtat. Den kryper ut i fingrarna. Precis som för Jenny som femton år senare slutat i kiosken men som lägger mängder av energi i EFK Ungs styrelsearbete. Som för IdaKajsa som skapar församling i en av Stockholms förorter. Som för Simon som via Bilda ger unga människor en möjlighet att uttrycka sin tro och sina funderingar. Och jag vet inte om de håller med mig, men jag tänker att den där starten, den där självklara platsen på scenen eller det självklara ansvaret att själv få ta hand om saker, de där handskakningarna med folk man inte kände och de där extra dunkarna i ryggen åtföljda av ”det är så roligt att se dig”… att de liksom har lagt en så god grund för resten av livet. De har skapat något. Ett engagemang. En tro på att det går att förändra. En självklar känsla av att man kan göra skillnad.

Och jag inser – för vilken gång i ordningen vet jag inte – att jag är så tacksam för de där åren. För mitt sammanhang. För att ha fått möjligheten att växa upp i en miljö där människor bryr sig. Inte bara om sig och sitt, men om resten av världen. Och om nån annans lilla flicka som var för blyg för att gå på barnkonferens.

Det är väl som de säger. Det krävs en by för att fostra ett barn. Tack finaste Örebromissionsbyn. Och käre Gud, hjälp mig att förvalta det arvet, vår EFKby och vår kyrkby i stort i det här landet. Hjälp mig vara för andra vad Ewa var för mig. Även om mina glasögon inte är lika coola.