Vi håller som sagt på och röjer på kontoret. Flyttar på fredag. Det är lådor högt och lågt. Kontainrar fylls med skräp, pärmar uppdateras, många nostalgiska skratt och trötta ryggar.
Kunde inte låta bli att smyga in i Dagens bildarkiv. Letade i lite personmappar. Hittade sen en mapp som hette ”Evangeliska Frikyrkan”. Där fanns bilder från typ trettiotalets Örebromissionen och Helgelseförbundet fram till nittiotalets Torpkonferens. Merparten var från sjuttiotalet och åttiotalet. Och jag insåg att jag kände igen de flesta ansiktena. Det var en massa bilder på alla gubbarna som i min barndom ledde Örebromissionen på otaliga årskonferenser. Sigvard Karlehagen med ordförandeklubba, Tord Ström, min pappa i Missionsbanerettröja, Sven-Gunnar Persson, finaste Gustav Sundström som sett likadan ut i alla tider, Willy Swahn i minglartagen… Men där fanns tack och lov kvinnorna också. En ung Ewa Sundkvist i stört snygga glasögon. Irma Janzon bärandes flaggor på missionsmöte. Alla de där människorna som jag vädjande i en blogg bett om att de skulle fortsätta vara kvar och rodda samfund tillsammans med resten av oss. Åh, som de behövs!
För att inte tala om barnen! IdaKajsa tycks troget ha gått på varje barnkonferens under hela åttiotalet. Jenny sålde godis i Torpkiosken, Linda sjöng för full hals i barnkonferenskören medan Simon försökte se cool ut. Jag själv tycks inte ha fastnat på kort. Jag var för blyg för att vara med på barnkonferens.
Leendet blev bredare och bredare när jag stod där och bläddrade. Och jag upptäckte att jag fylldes med enorm stolthet. Det är MITT sammanhang, jag kände liksom dofterna på de där bilderna. De är lika mycket en del av min historia som de är en del av ordförande Karlehagens. Tänk vad det har fostrat mig! Hur mycket det har påverkat mig. Hur mycket modigare jag blivit för att jag har getts en plats i alla de där mötena sen jag var liten. Den var där om jag ville ha den och så fort jag övervunnit den där blygheten utnyttjade jag den till fullo.
Och jag inser också att den där stoltheten inte bara finns i hjärtat. Den kryper ut i fingrarna. Precis som för Jenny som femton år senare slutat i kiosken men som lägger mängder av energi i EFK Ungs styrelsearbete. Som för IdaKajsa som skapar församling i en av Stockholms förorter. Som för Simon som via Bilda ger unga människor en möjlighet att uttrycka sin tro och sina funderingar. Och jag vet inte om de håller med mig, men jag tänker att den där starten, den där självklara platsen på scenen eller det självklara ansvaret att själv få ta hand om saker, de där handskakningarna med folk man inte kände och de där extra dunkarna i ryggen åtföljda av ”det är så roligt att se dig”… att de liksom har lagt en så god grund för resten av livet. De har skapat något. Ett engagemang. En tro på att det går att förändra. En självklar känsla av att man kan göra skillnad.
Och jag inser – för vilken gång i ordningen vet jag inte – att jag är så tacksam för de där åren. För mitt sammanhang. För att ha fått möjligheten att växa upp i en miljö där människor bryr sig. Inte bara om sig och sitt, men om resten av världen. Och om nån annans lilla flicka som var för blyg för att gå på barnkonferens.
Det är väl som de säger. Det krävs en by för att fostra ett barn. Tack finaste Örebromissionsbyn. Och käre Gud, hjälp mig att förvalta det arvet, vår EFKby och vår kyrkby i stort i det här landet. Hjälp mig vara för andra vad Ewa var för mig. Även om mina glasögon inte är lika coola.
Intensiv vecka. Nu får det sjutton vara helg. Bjuder på en klassiker. Av ingen anledning alls. Utom att vi pratade om den på en lunch för ett tag sen och började skratta allihop. Den håller för lunchcnack flera år senare.
Jag försöker plocka upp mig själv idag. Det är en sån dag. Jag har jobbat lite hemifrån på förmiddagarna den här veckan för att det är saker högt och lågt på jobbet. Grejer överallt. Vi ska flytta nästa vecka nämligen. Allt ska sorteras, rensas, packas. Och jag brukar inte bry mig om röra. Men faktum är att det inte är min röra. Det är saker från alla de människor som jobbade här innan mig. Och jag vet inte riktigt vart jag ska börja och vad jag får göra med vad.
Och ibland känns det lite så i huvudet också. Som att det är en massa röror där och som man inte riktigt vet vilka av dem man själv liksom är skyldig till och vilka som bara är rester från förr. Har en ledig helg framför mig och ibland är det bara dumt när man har röror i huvudet. Jag riskerar att få tid att försöka bena ut dem istället för att tänka att de är till för måndagen. Då när det är jobb igen och det är rörornas tid.
Det är då man behöver de där perspektiven. Insikten om att egentligen, egentligen är livet väldigt bra och anledningen till att det ibland – i mitt fall – tycks rörigt är att jag väljer att se på tillvaron med lupp. Och då ser man bara några steg framåt, tappar perspektiven och tycker varje liten sak ser stor ut. Det är så onödigt.
Så den här helgen blir perspektivens helg. Det är dags att höja blicken. Över Sverigedemokrater och halvvälavvägda bloggar. Över flyttröror och lagen om tio års bevarande av bokföring. Över väl eller mindre väl genomförda jobb. Över samtal som borde ringas och marknadsföringskampanjer som borde ge bättre utslag. Det är dags att äta god mat och prata om större saker. Att gå långa promender och fundera över vad som ligger framför. Att spela Settlers och minnas varför vänner är det viktigaste. Att kliva in genom kyrkdörren, knäppa händerna och inse att man ju faktiskt – när perspektiven får chansen att breddas en stund – är väldigt tacksam.
Det är inte dumt med perspektiv. Välkommen helg. Välkommen vidgade vyer.
Det är kanske att slå in öppna dörrar. Men intervjuerna med två SD-kandidater i Dagen idag bekymrar mig.
Jag vill liksom ställa mig upp och skrika. Säga; ”men hallå, allt det där andra då?” Jag vill helt säkert tro att de här politikernas motiv är goda och schyssta. Och jag tror att de frågor som de brinner för – familj och bistånd och sånt – vill de bra saker med. Men ändå? Att ansluta sig till en grupp människor som också alldeles öppet och på ljusa blanka dagen vill kunna döma barn till fängelse, vill låsa in människor och slänga bort nyckeln, vill hindra familjer från att leva tillsammans i samma land och på lika villkor som alla andra.
Och jag vill lägga bibeltexterna bredvid det där 99-punktsmanifestet och fråga hur man får ihop det. Sabina la en så bra kommentar i min blogg häromdagen. Hon citerade 3 mosebok:
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
För att inte tala om hela ”Jag var fattig, jag var fängslad, jag var naken…”.
Men sen. Jag läste kommentarerna under artikeln. Och så fort ser man det. Att skrika är inte rätta vägen här. Det löser ingenting. Att inte hälsa på, vända bort huvudet, titta snett… det är lika främlingsfientligt som allt det vi anklagar för. Jag vet att jag upprepar mig. Men så gör även de hårda orden, och de behöver vägas upp.
Så. Jag väljer att be. Från och med nu. Inte passivt och som försvar. Inte som mitt ”sticka huvudet i sanden”. Jag tänker be. Systematiskt efter bästa förmåga. För de här riksdagsledamöterna. För att de ska känna sig trygga. Bli vänligt och värdigt bemötta. Och för att de ska få göra skillnad på sätt som jag just nu har så svårt att se hur det ska gå till. För det bättre. För andra människors väl. Jag ber. Så får det bli. För när jag håller de där två texterna bredvid varandra – manifestet och evangelierna – så är det just det de sistnämnda säger åt mig att göra. Kan inte tolka det på något annat sätt.
Jag var nyligen iväg på semester med min mamma. Vi har gjort det typ de senaste… sju åren. Åkt bort en vecka med absolut inga planer alls. Läst. Ätit gott. Legat still. Pratat och pratat. Och – kanske allra viktigast – spelat Yatzy. Det bor en liten monoton varelse i mig. Jag älskar de där tärningarna. Kan spela hur många gånger som helst. Det spelar ingen roll om jag vinner. Det är tjusningen i att det enda jag behöver göra är att lägga ihop summan av sex tärningar och hoppas det blir nåt bra. Enormt tillfredställande.
Eftersom jag aldrig gör det annars passar jag dagen till ära på att outa min mamma lite. Hon har ett semesternöje. Då läser hon veckotidningar. Egentligen tror jag att hon mest köper dem för korsorden och kanske recepten men när det blir många timmar i solstolar så läser hon nog själva tidningen med. Och jag hakar på. Bläddrar och läser om folk som köpt gamla hus, som träffades igen och blev kära efter trettio år, som tror att det spökar hemma, som är allergiska mot färgen gul, som vågade satsa på en ny karriär mitt i livet och som har träffat Lasse Berghagen.
Och jag inser efter ett tag att jag tycker om det. Med risk för att låta som jag vill vara speciell på nåt vänster – men jag gillar att läsa om folks vardagsäventyr. Jag renoverar aldrig hemma, har ingen kontakt med min ungdomskärlek och finner inte att de där vardagssakerna jag gör är särskilt intressanta att berätta om. Jag befinner mig – tyvärr kan jag känna emellanåt – i en ganska homogen grupp av människor som hellre diskuterar tro, kyrka, ideologi och andra saker än husfärg och recept (även om det förstås också händer). Och jag tycker om perspektivet de där artiklarna ger mig. Som jag ofta saknar. För att jag lever i en liten bubbla, vilket gissningsvis de flesta av oss gör på olika vis.
Men det slår mig efter ett tag att det som håller ihop alla de där artiklarna, fast på olika vis, är relationer. Nästan allt handlar om människorna vi älskar, saknar, har projekt ihop med. Det blir så uppenbart hur centrala relationerna är i våra liv när man plöjer ett par sådana där tidningar på rad.
Och så dyker den upp. Sidan ganska långt bak. Jag kommer inte ihåg vad vinjetten är. Men något i stil med; ”Bli min vän”. Korta små radannonser med människor som söker någon att dela livet med. Som söker just de där relationerna. Jag har sällan tänkt på dem förr. Men nu, när jag råkade hälla vatten över hela den bok jag tänkte läsa, blev jag liksom läslös och läste därför varenda rad i veckotidningen (inklusive novellerna, hejsanhoppsan). Och det klumpade sig i halsen efter en stund. De där annonserna handlade långt ifrån bara om människor som ville bli förälskade. De handlade lika ofta om människor som bara sökte en vän. Någon som skrev en rad, som kanske ringde ibland, som frågade hur det var. ”Känner du dig, som jag, genomskinlig?”, frågade någon.
Mitt i vår vardag. Mitt i den tid då jag stjäl mig en hel vecka för att spela Yatzy med världens bästa mamma och njuta av pausen från alla de där andra människorna. Mitt i ett land där kyrkorna töms på folk. Mitt i en tidning köpt bara för en lugn stund för sig själv att lösa korsord. Mitt i vårt fikande, pubande, diskuterande och hängande. Där är människor så ensamma att de känner sig genomskinliga. Där längtar människor efter att telefonen ska ringa, bara någon gång i veckan. Där hoppas människor på att någon ska komma ihåg dem den dag de är borta. Där fastnar människor i bitterhet och minnen av hur det kunde ha blivit.
Det är en svart vecka i Sverige. Tiden står lite still i väntan på hur stor makt främlingsfientligheten ska få. Vi skriver bloggar, artiklar och uppdateringar om hur vi ska förhålla oss till alltihop. Hur vi gör klokast. Och mitt i det sitter tusentals människor med en enda önskan – bli min vän.
Kanske är det inte så konstigt att den ensamme vill rösta bort det främmande? Kanske är det inte så märkligt att man inte går till kyrkan om ingen där ser en för att de har fullt upp med sina egna samtal? Kanske att jag förtjänar min paus med 56 omgångar Yatzy där jag nästan alltid får ett högre trepar om jag just satsade på ett lägre – förutsatt att jag inte låter människor vara genomskinliga när jag landar i vardagen igen?
Kanske att jag borde lyssna mer på människor som vill berätta att de en gång mötte Lasse Berghagen.
Jag har klurat på det här i flera år och jag har varit inne på ämnet lite smått förut. Vad är det här med engelska namn på ungdomliga saker i frikyrkan? Känns som at resten av landet lämnade det någon gång på nittiotalet men vi, vi håller på. Varför det?
Hängde några dagar på Vårgårda möte där det var politikerutfrågningar för några veckor sedan. Ett av de mest välordnande arrangemang jag har sett. Snyggt och klokt producerat, väl avvägt målgruppen, genomtänkt scenografi. Skitbra helt enkelt. Möjligtvis lite väl inriktat till en äldre publik. Kanske helt i sin ordning. Möjligtvis bara ett tecken på att man förstått sin målgrupp. Det var perfekt uppbyggt för att bli en riktigt bra kväll varje kväll för den mellan 45 och 75 nånstans. Gott så.
Men sen på helgerna så gjorde man ett par ungdomsmöten. Även dem väldigt bra. Jag var bara på ett. Då var det intervjuer, danser (jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta dans i kyrkan igen efter alla vitklädda sträckta armar och händer formade som duvor vi genomlevde för ett gäng år sen men det här var b r a), vittnesbörd, bra mötesledning och bra undervisning. Men. Vad kanllar man kvällarna? ”Jesus first”. Det betyder ”Jesus först”. Det går jättelätt att säga på svenska. Varför gör vi inte det?
Engelskan är ett språk som de flesta av oss under 40 eller så slänger oss med lite till mans nuförtiden. Jag har, till exempel, engelska som språk på min Facebook av den enkla anledningen att jag varit en del i USA och vill hålla kontakten med mina vänner där samt att jag jobbar i en organisation som finns i typ 70 länder och som kommunicerar mycket via FB. Känns ganska okonstigt. Så är det för många. Men det innebär också att engelskan som språk har förlorat all form av hippstatus för de flesta, tror jag. Vi lever med den på olika sätt hela dagarna, varför plötsligt ta till det när vi försöker vara ungdomliga eller coola? Tror vi att det funkar?
Ingen stor sak kan tyckas. Och det behöver det inte vara. I en så väl genomförd produktion som Vårgårda möte kan det låta som att jag bara letar fel. Men det var liksom bara det senaste i raden av exempel. Men jag tänker att det här är mer än en språkfråga. Signalvärdet är faktiskt ganska stort. Vi försöker att nå unga människor från 13 år och uppåt och vi gör det på sätt som VI TROR är hippa. Det blir lite som när fyrtioåriga män klär sig i hiphopkläder för att passa in med kidsen. Funkar sällan.
Tillbaka till mitt ständiga tjat om frågorna. Om vi gör det vi tror är rätt hela tiden utan att fråga om vad som faktiskt funkar så riskerar vi ganska snart att bli utdaterade. Om folk över trettio planerar ungdomsmöten för dem som växer upp i en helt annan värld än de själva gjorde så är risken ganska överhängande att det blir fel. Att vi spelar dc Talk, pratar halvengelska och refererar till tuffa bikers. Och så stjälper vi hela idén.
1. Fråga den målgrupp du vill möta vad de vill. Vad de längtar efter och vill vara med om.
2. Ge bort ansvaret. Delegera. Låt dem de faktiskt berör sätta ihop programmet för hur de ska möta såväl Gud som sina vänner. Och haka sen på och var den stabile stommen och bollplanket.
Jag tror det blir bättre så. Jag tror det blir precis lika bra som de vi gör för våra egna åldersgrupper som vi faktiskt kan. Det vi sätter ihop som riktar sig till dem som är ungefär som oss och som vi vet vad de söker efter. Det blir oftast hur bra som helst. Titta bara på partiledarutfrågningarna i Vårgårda.
Bara en dryg månad kvar till GLS nu alltså. Och jag sitter hela dagarna och grottar i våra seminarier. Blake Mycoskie alltså… Dagar då man behöver de goda exemplen så är det här en riktigt bra kille!
Nej, det är inte över. Vi ska prata, tänka, klura, förarga oss och skrika till angående SD ett bra tag till. Men för en stund kände jag mig tvungen att byta fokus. Jag tröttnade på mig själv. Fick nog av den bubblande ilskan och sorgen strax under huden.
Så vände huvudet bara lite åt andra hållet. Tog ett sjupt andetag och blundade en minut.
Hittade helt andra känslor där i luften nånstans. De från innan i söndags. De där lugna, vissa, pirrande, förtröstansfulla känslorna. De som får mig att möta folks blick på gatan bara för att okynnesle.
Nej, vi är inte klara. Men vi måste stanna upp och andas emellan varven. Så vi inte glömmer vad det är vi vill ha istället. Så vi inte tappar de goda alternativen. Så vi inte låter fel känslor bita sig kvar.
Hörrni. Ska vi komma överens om en sak? Vi lever trots allt i en demokrati. Jag må ibland tvivla på att det är den klokaste lösningen på statsskick men jag har inte hört om någon som har kommit på något bättre. Det fina med en demokrati är att alla får rösta på vad de vill. Det fula med en demokrati är att en del inte röstar som man vill. Kanske rent av röstar farligt. Och inte sällan på felunderrättade grunder.
Men. Vi lever i en demokrati. Vi hänger inte ut dem som inte röstat som vi. Vi hackar inte deras hemsidor. Vi hotar dem inte till livet. Först och främst för att det är korkat och odemokratiskt. Men kanske än mer – för att det är kontraproduktivt. Jag är på riktigt inte förvånad om extremvänstern hjälpte extremhögern in i riksdagen.
Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att bemötas med värdighet. Om inte annat så för att det står så i den där tjocka Bibelboken som ligger på skrivbordet framför mig. Så, nu lägger vi av va?
Däremot behöver vi komma på en plan. Vi måste fundera igenom hur vi stoppar den här galenskapen. Men inte genom att kasta sten. Genom information, bemötande, samtal och en himla massa energi. Vad kan du bygga upp idag istället för att hjälpa till att riva ner?
Här är det jag tror kan vara dagens viktigaste text i frågan. Tidningen Dagen skickade den kurdiske journalisten Haore Sulaiman till Sverigedemokraternas valvaka. Det är en väldigt väl avvägd text. Läs den.
Jag klurar också på hur många exempel på klumpiga intervjuer vi ska skicka runt, Facebook översållas av dem just nu. Det blir lite lyteskomik. Samtidigt tänker jag mig att det är bra att se hur väl – eller inte väl – en del av Sverigedemokraterna väljer att uttrycka sig. Det här exemplet från Trelleborgs Allehanda är ett av de sämre hittills. Ett bra exempel på när samtal behöver föras. Eller kramar kanske behöver utdelas?
Daddy where's the sun gone from the sky?
What did we do wrong, why did it die?
And all the grown ups say 'sorry kids we got no reply'
If you're willing to change the world
Let love be your energy
I've got more than I need
When your love shines down on me
Every tear that you cry
Will be replaced when you die
Why don't you love your brother?
Are you out of your mind?
Daddy where's the sun gone from the sky?
What did we do wrong, why did it die?
And if you've got no love for me then I'll say goodbye
If you're willing to change the world
Let love be your energy
I've got more than I need
When your love shines down on me
