Skrivet av Josefine 2010-07-26 | 1 kommentarer
Jag orkar inte riktigt med debatten, känner jag (men borde ju ha lärt mig att det är farligt att säga att man inte orkar med vid det här laget). Jag har mest en fråga.
För dig som av en eller annan anledning inte hänger med i Frikyrkosveriges svängar (och det finns massor av anledningar till att inte göra det…). Församlingen Livets Ord har haft Europakonferens i helgen. Till denna konferens som drar tusentals människor bjöd man in Benny Hinn. Hinn är en av de mest ifrågasatta kristna talarna och evangelisterna i modern tid. Dagens eminente journalist Anders Gustafsson gjorde en bra artikel på honom precis innan han dök upp här förra veckan som kan ge dig en vettig utgångspunkt om du vill förkovra dig i denne märklige mans liv och leverne.
Livets Ord har lagt en väldig massa energi de senaste åren på att läka relationer, göra upp med gammalt och visa på en ny öppenhet och vilja till samarbete. Hurra för det. Och så detta!? Förklara för mig. Till och med herr Ekman själv fick gå ut på lördagskvällen och dementera saker i Hinns predikande. Och man må säga att han gjorde det mycket föredömligt – varsamt och noggrant – men ändå. Kunde man inte ha räknat ut det på förhand liksom? Att det skulle bli ungefär som sist? Om inte värre? Ja, om man nu som jag tyckte att det var rätt illa, vill säga, förstår ju att många tar sig en annan utgångspunkt i det hela…
Jag kan lugnt tänka mig att Hinn är använd av Gud. Gud kan använda vemsomhelst av oss och ingen har rätt att döma över någon annan i den frågan. Och de helanden som sker, sker i Guds kraft och de ska vi vara tacksamma för. Men bör man inte lite, bara lite, grann kolla över folks CV innan man inbjuder dem som huvudtalare? Speciellt folk vars CV man kan ganska väl? Ekman och Hinn har visst varit polare i tiotals år. Det kan inte vara ok att fara med en massa villfarelser och leva ett privatliv som lämnar utrymme för massor av spekulation och sen samtidigt anförtros våra största scener. En hel människa som gör allt rätt utan misstag är ingen av oss – men lite självinsikt och reflektion tycker jag att man kan kräva av den som ges en mick för att tala inför så många andra.
Så – den stora frågan. Varför, Livets Ord? Hinn förvånar mig inte ett dugg, de rapporter jag fått från helgen – både de som är saliga över mötena och de som är skarpt kritiska – har precis uppfyllt mina förväntningar. Men varför kallade man hit honom i första läget? Varför gav man inte bara killen en varm kram och rekommenderade honom att vara hemma och ta hand om sitt splittrade äktenskap och sitt eget liv? Varför dra hit honom och på nytt spä på ganska så döende rykten om livets ords syn på ledarskap och kristen förkunnelse?
Jag kommer allt oftare tillbaka till ett av mina favoritord. Förtroendekapital. Det funkar i de flesta lägen. Om jag har förtroende för dig, om du har visat för mig att du är den du utger dig för att vara, att du vill väl, att du gör ditt bästa och inte har en gömd agenda. Då lyssnar jag på dig. Då har du mitt förtroende. Benny Hinn har ett rätt lågt förtroendekapital hos mig. Jag har läst på så gott jag kunnat och jag lyckas inte få nåt vidare förtroende för killen. Livets Ord hade börjat fylla på sitt förtroendekapital rätt bra. Sköna människor, gott ledarskap, vilja till att se saker hända. Men nu gick proppen liksom ur igen. Typiskt.
I Dagens stora artikel kring frågan imorgon så publicerar man en bild där tusentals människor står med sträckta händer. Men inte uppåt. Inte mot korset i fronten. Mot Benny Hinn. Liknande sidor finns i mängd på nätet. Han tycks vara som en magnet. Händerna åker dit liksom. Det får mig att undra. Vad är det vi ska sträcka oss efter i vår längtan efter helhet och helighet? Människor eller Gud? Och tror vi fortfarande nånstans långt där inne, att några specifika människor har en större förmåga att få helanden att dyka upp än andra? Vad hände med vår egen personliga Gudsrelation om händerna sträcks mot människor – budbärare – och inte mot den högste själv?
Aja… Nåt skulle väl sägas liksom. Det kändes nästan som obligatoriskt. Lycka till, Livets Ord, med att reda ut röran. Jag säger det helt utan ironi eller sarkasm. Hoppas inte allt det goda ni gör och får se hända överskuggas av stor dramatik kring detta nu. Och jag hoppas på en snart återfylld förtroendebägare.
Skrivet av Josefine 2010-07-26 | 8 kommentarer
Jag har tänkt att sista ordet ska vara sagt i den där debatten om homosexualiteten. Åtminstone på den här sidan.
Men jag inser att en sak gör mig uppriktigt ledsen. Och det är en del av de åsikter som jag liksom tilldelas. Per automatik. Man lägger dem på mig – och många fler med mig – utan att jag har sagt dem.
Dagarna efter min blogg i frågan godkände jag en mängd kommentarer. Alla som kom in. Det går liksom inte att leka censur i såna där frågor, det blir bara galet hur man än gör det. Men det känns knepigt att godkänna länkar som berättar för mig att jag klappar på huvudet och tycker andra är syndiga och själv skulle vara god liksom för att jag vill tycka om människor ändå. Trots allt. När har jag hävdat det? Antingen tycker man om människor eller så gör man det inte. Det finns inget ”trots allt”.
Det finns en blogg till som går att skriva som ett manifest om man så vill. Men om jag INTE skriver saker, berätta då inte för mig vad jag ändå tänker. Det blir snett hur man än gör det.
Jag har väldigt lite kontakt med mina ungdomsvänner. Det gäng jag hängde med i kyrkan har jag mest artiga små konversationer med när jag stöter på dem och det ger en oftast trivsam förnimmelse om tider som var. Mina klasskompisar är jag vän med på Facebook ett par stycken, andra skulle jag inte känna igen. Men jag har ett litet gäng som jag håller enormt högt. Dels för att de är goda, nära vänner från ungdomen som aldrig har gjort annat än tyckt om mig för den jag är (ok, de bråkade med mig när jag baaaaaara pratade om teater hela dagarna men det får man väl hantera) men också för jag – så här i backspegeln – inser att vår lilla grupp har lärt mig enormt mycket om mötet med människor. Och om faran i att sätta etiketter på folk. De kommer bara att slå tillbaka på mig själv.
Vi spelade teater ihop. Vi var superengagerade i vår lilla förening och träffades ibland uppemot 30 timmar varje vecka för att repetera och sitta i möten. Och vid sidan av det umgicks vi så ofta vi kunde. Vi gjorde danser, spelade in filmer, åkte på korta resor och pratade. Pratade och pratade. Och vi förstod nog inte riktigt då hur märklig vår lilla konstellation var.
En av oss var varmt engagerad i Socialdemokraterna och Verdandi.
En var homosexuell och visade sig i sinom tid vara en vansinnigt duktig dragshowartist.
En hade en massa chefsambitioner redan i fjortonårsåldern och lade sin röst i alla skolval åt höger.
En drömde sig tillbaka till 68-rörelsen och blev senare tillsammans med en tysk vegan på ett polsk miljöläger.
En – jag själv – var frikyrklig och passade på att proklamera Jesus så fort tillfälle gavs.
Vi var en märklig kvintett. Men vad vi lärde varandra, tror jag. Vi var alla klassiska ”typer” fast på olika sätt. Och mitt i det vitlöksdoftande, dramatiska, organiserade, nyktra, politikerosande som var vi så lärde vi oss – utan att tänka på det – att bakom varje åsikt och generalisering finns människor. Spännande människor.
Fyra av oss möttes igen för nån vecka sen. Vi ser till att få ihop oss ibland, banden är starka. Vi träffades på altanen hos den av oss som har två barn och villa (låt gissningsleken börja!). Ganska snart var samtalet så där fritt och prestigelöst igen. Vi talade om livet vi lever, delade lite minnen, uppdaterade oss på våra hjärtans status.
Vi talade om vad vi längtar efter. Vi pratade om relationer. Om att vilja kärlek. Vi pratade om sex. Om saknaden eller längtan efter det som är hållbart och på riktigt. Om tryggheten. Vi talade om olika typer av relationer och preferenser – ibland sådana långt, långt ifrån min värld, ibland väldigt nära.
Ett par av oss är singlar. Ett par av oss lever i relationer – en med många år på nacken, en ganska ny. Men de gemensamma nämnarna är många. Och när jag satt där den där kvällen så insåg jag igen hur enormt mycket det provocerar mig att det finns de som har bestämt att jag skulle tycka att min homosexuelle väns längtan, vilja, sorg, glädje eller upplevelse av kärlek skulle vara mindre värd än min egen. Att jag skulle klappa honom på huvudet, eller vilja säga ”egentligen vill jag fixa till dig”. Det värker i mig vid tanken.
Det tycks finnas en enorm upprördhet hos ett par stycken runt att jag inte staplar upp ett tiostegsmanifest kring hur jag tänker om homosexualitet. Jag skulle kunna göra det. Vilja göra det, inte minst för de där egna vännernas skull, för att inte lämna något outtalat. Men det skulle ha sina vaga delar. För att jag brottas med en del frågor i detta. Jag tycker inte att det är svartvitt och enkelt och det står jag för. Det är mycket jag inte förstår. Men jag ställer mig tveksam till om det är bloggbart. Om det är ett samtal som ska föras från en tvålbox som den här. Men kanske kommer det inlägget en dag. Men det är en annan fråga än det faktum att vi som kyrka måste sluta tala om ”de där andra”. Vi är på samma platser, samma tillställningar, samma altaner i kvällssolen. Det är inte skillnad på människor och människor. Inte på vårt värde. Inte på våra känslor.
Men att jag skulle vilja klappa på huvudet. Eller skapa en lägre klass av människor. Eller säga ”det fattas saker hos dig”. Jag vet inte. Det provocerar mig enormt. Det finns inget ”du är älskad ändå”. Det finns bara ett ”du är älskad”. Sen måste vi prata om vad detta i praktiken innebär. Vi måste tala om mänskliga rättighter, om faktiskt lika värde, om att få känna sig tillhörig. Men tillskriv mig inte åsikter jag inte har för att jag inte uttalat har skrivit det som önskas i frågan. Berätta inte att jag ”hatar” eller ”ser ner på”. Det funkar inte.
Jag är så tacksam för de där vännerna. För att de slipat av en del av mina kanter och lärt mig lyssna en smula. För att jag förstått att rött och blått går att blanda. För att jag lärt mig om längtan som ser likadan ut. Och för att jag fick några år av hår som luktade hennalera och en tonårstid full av stora mängder historier att berätta för barnbarnen.
Skrivet av Josefine 2010-07-26 | 1 kommentarer
Det blev ett långt sommaruppehåll. Oväntat mycket resande och jobbande från annat håll i min värld. Nu är jag tillbaka. Om än inte fysiskt. Beger mig imorgon till USA och nästa vecka startar Global Leadership Summit där. Kan bli hur bra som helst. Vi ska dit ett gäng för att reka för vår svenska konferens och jag räknar med att blogga en hel del därifrån.
Nu är frågan vart man ska börja kommentera. Benny Hinn? Homodebatten? Konferenserna i sommar? Vi får se… Just nu borde jag nog mest packa, fixa tvätt och avsluta mailhögarna innan planet lyfter imorgon. Men snart så. Det ska bloggas. Ska bara komma ur semesterdvalan först!
