Förebilderna

Jag håller fortfarande på och landar. Inte för att jag jobbat ihjäl mig egentligen. Även om det har varit lite mycket. Men jobbat mycket har jag gjort förr. Men mer för att jag bär på någon slags känsla av att ha blivit nedsläppt av en enorm virvelvind. Den lyfte upp mig för ett par veckor sedan och sen dess har jag snurrat runt, runt i ett virrvarr av uppdrag, tankar, uppmuntran, uppgifter, funderingar och deadlines.

Och nu föll jag ner. Försöker borsta av mig lite. Räta på mig. Gå rakt igen. Få bort det småfåniga leendet på läpparna och ta igen de förlorade timmarna sömn.

Jag kommer kanske berätta om de senaste veckorna någon gång. Vi får se. Men en del av det hela har varit ett gäng nya förebilder. Inte minst nu den gångna helgen.

Det är något speciellt med de där människorna. De som på ett eller annat vis väljer ledarskap och ansvar. Som väljer att se att de har makt, officiellt eller inofficiellt, och som väljer att förvalta den makten. Jag har jobbat som producent på Gemensam Framtids kongress i helgen. Mitt jobb kretsade runt att hålla koll på allt som hände på den stora arenan, all form av produktion med insläpp, ljus, ljud, rep, tider, körscheman… Ganska basic när man gjort det några varv. Och oftast ganska roligt.

Under helgen har jag mött föreläsare, missionsföreståndare, musiker, predikanter, konferensbyråvolontärer, kollektörer, städansvariga, diakoner, tekniker, managers och världsförvandlare. Och jag har skaffat mig ett gäng nya förebilder. Några människor som liksom golvar mig lite. För att de tar sina uppdrag på allvar. Och för att de sätter andra före sig själva, sin egen prestige eller framgångsönskan.

Som Solveig. Som möter med utsträckta armar och en arsenal av uppmuntran över konferensbyrådisken. Som ler lite extra stolt när blickarna möts, som om hon förstod att hennes uppmuntran har en del i att såna som jag orkar ett par timmar till.

Som Jim. Som trött efter lång resa och ett dygns vakenhet tar sig tid att samtala en lång stund med den unga politikern med samma vilja att förbättra världen. Och som får ögonen att lysa på henne när han berättar hur imponerad han är över hennes retorik och passion.

Som Karin. Som tar varje chans att säga de där extra uppmuntrande orden, som tittar vidare ut i rummet för att se vem som behöver en extra omfamning. Som inte tycks bry sig om vem som får mer tid än henne i talarstolen eller mer uppmärksamhet, så länge helheten blir bra.

Som Johan. Som i nån slags helig och stundstals vred vilja att förändra håller de vackraste brandtalen och som vägrar se sig som nån som ska ta över sen, när tiden för oss alla är nu.

Som Peter. Som med sin blotta närvaro i ett rum och den enkla frågan ”behöver du kaffe?” ger timmar av ny energi till en sliten producent, helt enkelt för att han väljer att se och stanna upp.

Som Lasse. Som har varit arg på mig nu och då hela helgen för att jag inte fattat de beslut han finner lämpligast i alla lägen. Och som nog tyckt att han varit med fyrtio år mer och borde lyssnas på. Men som i varje samtal har haft en hand på min axel och en blick fylld med uppmuntran. Och som när jag sen tackade för helgen bara tyst kysste mig på kinden och nickade med tårfyllda ögon. Som att vi visste något som inte behövde sägas.

Som Anders. Som går från skärpt men avslappnad mötesledare, till tillbakalutad och intresserad kyrkoledare. Som lyssnar in nyanserna i samtalen och kommer ihåg att maila en extra gång bara för att säga tack.

Och jag tänker att jag tror att de alla vet. Att de har förstått sitt uppdrag och valt att tydligt axla sin mantel. Att de har valt att säga; ”jepp, jag kan förändra, mina ord och handlingar kan göra skillnad och jag vill att det ska vara till det bättre”.

Och jag beundrar dem. Vill vara mer som dem. Inser att det är dem, och människor som dem innan dess, som har format mig och den jag är. Och att jag aldrig hade mött någon av dem om det inte var för det här coola vi kallar församling.

Det där jobbiga, krångliga, politiska, invecklade, segsnurrande, ljuvliga, underbara, kärleksfulla vi kallar församling.

  • http://equmeniajohan.wordpress.com johan

    Hej
    Tack för uppmuntran. Du inspirerade mig också. Bra jobbat i helgen! (scratch my back and I´ll scratch yours)
    -johan

  • malin

    Låter som ett skönt uppdrag i ett skönt sammanhang. För en skön brud som tagit sköna lärdomar.

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    well… I’ll head into the back scratching business then… Och hur gäller policydokumenten för konsulter, för övrigt?

    Mm… Malin. Ungefär så 🙂
  • http://rissnekyrkan.wordpress.com Magnus Kronberg

    Jomenvisst är de fantastiska de där du räknar upp, unga som gamla! Och jag stämmer in i Johans tack till dig för ditt jobb. Trygg röst som guidade oss in i och ut ur de stora samlingarna. … sen var det lite kuriosa för min del att notera att det där närkingska ursprunget var lika svårt att spåra i din röst som det är i min egen… Kul att ses förresten! Titta gärna förbi Rissnekyrkan nån gång. / Magnus

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Ha ha tack Magnus! De där teateråren i Hjärsta har nog hjälpt mig att öva bort det där ursprunget. Jag sörjer inte…

    Tack för uppmuntran, jag hoppas att vi ses snart igen!
    Allt det goda/ J
  • Pingback: Måste le bara lite — Josefine Arenius

  • Pingback: Förebilderna; Att leva som man lär — Josefine Arenius