Äntligen! Välkomna till GLS 2010!

Skrivet av Josefine 2010-05-29  |  no kommentarer

Det har tagit sin tid men äntligen är den uppe på allvar. Vår hemsida för Global Leadership Summit i höst. Surfa dit, läs mer och anmäl dig!

Arbetsbeskrivning?

Skrivet av Josefine 2010-05-24  |  2 kommentarer

Skön start på veckan. Gick igenom kalendern med min chef och lyckades uttrycka en tendens till nervositet över ett av veckans event. Möttes av allsköns uppmuntran när han replikerade:

Du har inte betalt för att vara nervös.

Hade man inte hört det småländska uttalet och det efterföljande asgarvet hade man nästan blivit rädd.

Så nu ska jag tokförbereda mig bort från all eventuell nervositet jag inte har betalt för. Hoppas ni får en god start på er vecka!

Mitt cyniska ärtrör

Skrivet av Josefine 2010-05-23  |  no kommentarer

Jag föll i ett dike i fredagseftermiddag. Jag ramlar ner i det ibland så jag hittar rätt väl där i gyttjan. Det brukar hända när jag i för många dagar i sträck har tyckt att mitt sammanhang handlar så mycket mer om detaljer än om helikopterperspektiv. När jag inser att alltför många av oss, mig själv inräknad emellanåt, hellre nagelfar våra åsiktsmotståndare än vi lyfter blicken och ser till vårt stora uppdrag.

Cynismens dike.

Det är min skyttegrav på nåt vis. Jag kryper ner där ibland och ligger och skjuter med mitt cyniska ärtrör för att jag inte längre orkar säga; ”jo, så kan man ju också se det och jag respekterar din åsikt”. Jag kryper ner där när någon angripit – inte min åsikt – utan min person och jag blir vingklippt och vill försvara mig. Och jag sliter med mig några nära vänner och så skjuter vi med ärtrören ihop.

Grejen är den dock, att jag och samma vänner, hemskt gärna skjuter med samma ärtrör på skoj, på varandra, en vanlig dag i solen. Vi gillar att puckla på varandra lite lagom mycket, driva med varandra, utmana varandra, utsätta varann för de där vassa frågorna. Vi har medvetet valt det. Men så nu och då, utan att mina vänner liksom vet om det, så slutar jag leken och låter den vara blodigt allvar. Och alla hakar på, ärtrören tillhör ju våra favvolekar, utan att liksom veta att mitt rör plötsligt är skarpladdat. Att jag skjuter för att träffa. Där det gör ont. För att jag krypit ner i mitt cyniska dike och monterat på kikarsiktet.

Jag kommer alltid tycka sarkasm är underhållande. Jag vet att ironin snart räknas till gubbhumorn men jag har ändå lite sjuttiotalistarv i mig och jag vill få driva med saker. Mig själv, mina vänner, mitt sammanhang. Det är ett sätt att orka, att peppa, att utmana. Men jag har ingen rätt att stålsätta mig och sen leka krypskytt. Det är inte ironi. Det är cynisk, otrevlig sarkasm.

Jim Wallis talar om valet mellan cynism och hopp. Om hoppet som lyfter oss för oss framåt och får oss att se nya vägar. Och cynismen, som ett mycket mer medvetet val än vi ibland uppfattar det, som borrar oss ner i gångar vi inte egentligen har behov av att besöka. Jag vill lära mig att alltid välja hoppet.

I fredags var jag klok nog att se att jag krypit ner där i diket. Eller, fel. Jag var så okoncentrerad i ett möte med en kollega – av helt andra orsaker – att hon och jag hamnade i ett samtal om vad som hände i livet som i sin tur slutade i bön. Vilken nåd. En kollega som erbjuder sig att be för en. På hur många arbetsplatser liksom? Och med hennes ”amen” flög cynismen ur rummet och jag kröp lättad upp ur mitt dike.

Sen har jag ägnat helgen åt att hänga i parker och skjuta med ärtrör på mina vänner. Men mer för att de nästan förlorar mot ett gäng tonåringar i fotboll och säger saker som ”Det är få saker jag tar på så stort allvar som Gris” än för att de trissar mina cyniska nervtrådar i teologiska detaljfrågor. Ärtröret kommer så mycket mer till sin rätt där.

En perfekt dag för ärtrörsskjutande.

Gris ÄR viktiga saker.

Inget ledarskap utan mentorskap

Skrivet av Josefine 2010-05-21  |  3 kommentarer

Jag är en sucker för mentorskap. Har varit det i mer än tio år. Jag älskar det faktum att jag vet att kloka råd, ett lyssnande öra och någon som är beredd att ställa rätt frågor aldrig är mer än ett samtal bort. Det skapar en sån enorm trygghet i min tillvaro att jag aldrig har behövt fatta de stora besluten själv. De har alltid bollats. Med föräldrar och vänner. Men också med de där som kommer snett utifrån, som erbjuder en annan blick och ett nytt perspektiv. Allt har bollats. Fram och tillbaka. Från olika vinklar. Det har gett nytt mod att flytta gränserna för vad jag kan och törs lite mer. Det har stoppat mig de gånger jag varit på väg att välja helt onödiga krig.

Jag tror på mentorskap kort och gott. Och det känns som att fler och fler börjar vakna för att det kanske kan vara mer än bara en businesstrend ihop med coaching och självförverkligande. EFK Ung har ett superbra mentorsprogram och jag måste ta tillfället i akt att tipsa om det. Rikard Edefors, som leder det, skrev en blogg om det idag och meddelar att det är dags att söka till nästa omgång av programmet.

Du som är ungdomsledare – sök!

Du som är församlingsledare – att vi så ofta går runt och tror att människor mellan tjugo och tjugofyra, själva nyss tonåringar, ska kunna bära våra yngre ungdomars tro, funderingar och växtvärk själva, är en av de pinsammaste plumparna i vår församlingskultur. Det borde inte vara möjligt att anställa en ung ungdomsledare utan att också per automatik bygga upp ett tryggt nätverk av mentorer, förebedjare och trygga kökssoffeinnehavare för henne eller honom att landa i. EFK Ungs satsning kan vara en del i ett sånt nätverk, de andra samfunden har andra, liknande grejer. Men det viktigaste är att det på ett genomarbetat sätt finns människor som bryr sig på riktigt och som inte backar för det stora frågorna.

Så, inför helgen. Ett slag för alla våra unga ledare. Ni är fantastiska! Luta er tryggt tillbaka i Guds nåd och vet att ni är burna. Och till oss församlingstyper – när såg vi till att i omsorg, bön och bollplankande hjälpa en ung ledare att växa senast? Bara att sätta igång.

Trevlig helg!

Tangentdyslexi

Skrivet av Josefine 2010-05-20  |  no kommentarer

Nästan varje gång jag vill skriva det så blir det dte. Hur kommer det sig? Och hur övar man bort det?

Förebilderna

Skrivet av Josefine 2010-05-19  |  7 kommentarer

Jag håller fortfarande på och landar. Inte för att jag jobbat ihjäl mig egentligen. Även om det har varit lite mycket. Men jobbat mycket har jag gjort förr. Men mer för att jag bär på någon slags känsla av att ha blivit nedsläppt av en enorm virvelvind. Den lyfte upp mig för ett par veckor sedan och sen dess har jag snurrat runt, runt i ett virrvarr av uppdrag, tankar, uppmuntran, uppgifter, funderingar och deadlines.

Och nu föll jag ner. Försöker borsta av mig lite. Räta på mig. Gå rakt igen. Få bort det småfåniga leendet på läpparna och ta igen de förlorade timmarna sömn.

Jag kommer kanske berätta om de senaste veckorna någon gång. Vi får se. Men en del av det hela har varit ett gäng nya förebilder. Inte minst nu den gångna helgen.

Det är något speciellt med de där människorna. De som på ett eller annat vis väljer ledarskap och ansvar. Som väljer att se att de har makt, officiellt eller inofficiellt, och som väljer att förvalta den makten. Jag har jobbat som producent på Gemensam Framtids kongress i helgen. Mitt jobb kretsade runt att hålla koll på allt som hände på den stora arenan, all form av produktion med insläpp, ljus, ljud, rep, tider, körscheman… Ganska basic när man gjort det några varv. Och oftast ganska roligt.

Under helgen har jag mött föreläsare, missionsföreståndare, musiker, predikanter, konferensbyråvolontärer, kollektörer, städansvariga, diakoner, tekniker, managers och världsförvandlare. Och jag har skaffat mig ett gäng nya förebilder. Några människor som liksom golvar mig lite. För att de tar sina uppdrag på allvar. Och för att de sätter andra före sig själva, sin egen prestige eller framgångsönskan.

Som Solveig. Som möter med utsträckta armar och en arsenal av uppmuntran över konferensbyrådisken. Som ler lite extra stolt när blickarna möts, som om hon förstod att hennes uppmuntran har en del i att såna som jag orkar ett par timmar till.

Som Jim. Som trött efter lång resa och ett dygns vakenhet tar sig tid att samtala en lång stund med den unga politikern med samma vilja att förbättra världen. Och som får ögonen att lysa på henne när han berättar hur imponerad han är över hennes retorik och passion.

Som Karin. Som tar varje chans att säga de där extra uppmuntrande orden, som tittar vidare ut i rummet för att se vem som behöver en extra omfamning. Som inte tycks bry sig om vem som får mer tid än henne i talarstolen eller mer uppmärksamhet, så länge helheten blir bra.

Som Johan. Som i nån slags helig och stundstals vred vilja att förändra håller de vackraste brandtalen och som vägrar se sig som nån som ska ta över sen, när tiden för oss alla är nu.

Som Peter. Som med sin blotta närvaro i ett rum och den enkla frågan ”behöver du kaffe?” ger timmar av ny energi till en sliten producent, helt enkelt för att han väljer att se och stanna upp.

Som Lasse. Som har varit arg på mig nu och då hela helgen för att jag inte fattat de beslut han finner lämpligast i alla lägen. Och som nog tyckt att han varit med fyrtio år mer och borde lyssnas på. Men som i varje samtal har haft en hand på min axel och en blick fylld med uppmuntran. Och som när jag sen tackade för helgen bara tyst kysste mig på kinden och nickade med tårfyllda ögon. Som att vi visste något som inte behövde sägas.

Som Anders. Som går från skärpt men avslappnad mötesledare, till tillbakalutad och intresserad kyrkoledare. Som lyssnar in nyanserna i samtalen och kommer ihåg att maila en extra gång bara för att säga tack.

Och jag tänker att jag tror att de alla vet. Att de har förstått sitt uppdrag och valt att tydligt axla sin mantel. Att de har valt att säga; ”jepp, jag kan förändra, mina ord och handlingar kan göra skillnad och jag vill att det ska vara till det bättre”.

Och jag beundrar dem. Vill vara mer som dem. Inser att det är dem, och människor som dem innan dess, som har format mig och den jag är. Och att jag aldrig hade mött någon av dem om det inte var för det här coola vi kallar församling.

Det där jobbiga, krångliga, politiska, invecklade, segsnurrande, ljuvliga, underbara, kärleksfulla vi kallar församling.

Språkvård

Skrivet av Josefine 2010-05-19  |  4 kommentarer

Jag skrev ett inlägg på min Ikonblogg om min eviga jakt på en bra översättning på ordet ”accountability”. Jag avskyr att slänga mig med engelska ord i sammanhang när jag vill säga något jag tycker är viktigt och har därför febrilt sökt en bra översättning utan framgång.

Till slut mailade jag språkrådet. Det är en dryg månad sen. Idag svarade de:

Ursäkta att svaret har dröjt! Det kan vara problematiskt med översättning av engelska ord som har börjat få fäste i svenskan, däribland accountability. I ordböcker anges ofta översättningen ansvarighet. Den kan passa i många sammanhang men kanske inte alltid. Andra alternativ är ansvarsskyldighet och yttersta ansvar. Du får försöka hitta det bästa i sammanhanget och lita på din språkkänsla.

Ingen större hjälp med andra ord. Men kul att få svar. Hon som har skrivit under mailet har titeln ”språkvårdare”. Fatta vad coolt. Det skulle jag vilja vara.

- Vad gör du?

- Jag är språkvårdare. Jag vårdar språket. Idag ska jag, till exempel, vårda ordet ”någon”, alla envisas ju med att säga ”nån” hela tiden.

Det finns så många roliga jobb i världen. Men inga riktigt bra översättningar på ”accountability”. Det är ett problem.

Det viktigaste?

Skrivet av Josefine 2010-05-18  |  16 kommentarer

Jag har haft en märklig helg. Underbar på många sätt. Återkommer till det. Men just nu, tillbaka på min kontorsstol efter tio dagar ute på uppdrag, är det en sak jag vill fundera lite för högt över. Och det är lite så där att jag inte vet om jag vågar. Detta är ju ändå en jobblogg, hur kyrkopolitisk får jag vara?

Denna vigselfråga. På riktigt? Kan vi inte vara färdiga snart? Det har varit massor av kyrkokongresser i helgen och vigselfrågan har varit uppe på samtliga. På nyhetsplats och på ledarplats kommenteras det i Dagen. I spaltmeter. Gott så kanske. Internt måste vi få tala om detta även om jag kan tycka att vi också måste ha talat klart om det snart. Men häromdagen var det en helsida i Örebros lokaltidning, Nerikes Allehanda, om Gemensam Framtids kongress. NA läses varje dag av typ 150 000 människor, de flesta utan anknytning till kyrkan. Artikeln som skrevs var bra, beskrev väl det vi vill och vart vi ska. Men i en medföljande enkät (som tyvärr, eller möjligtvis tack och lov, inte finns med i nätupplagan) tillfrågas ett gäng kongressbesökare om vilken den viktigaste frågan för den nya kyrkan är. Och två av tre (!) svarar att det är frågan om vigselrätten och hänvisar till homovigslars vara eller icke vara.

Fina vänner, käraste syskon i Kristus. Om vi har uppmärksamheten från 150 000 medmännniskor i vårt land, vad är det vi vill säga? Vad är det allra viktigaste för oss att nå ut med? På riktigt? Vad är det allra viktigaste vi har att säga?

Snälla, säg att det inte är frågan om vem som ska få älska vem. För, utan att avproblematisera det, om det är det vi vill berätta om, då vill jag inte vara med. Om jag ska se mina vänner som lever en helt annan typ av liv i ögonen och säga; ”det viktigaste med min tro är att jag med den får berätta att du valt att leva fel”, då… hoppar jag av nu.

Och jag vet. Jag vet att ingen av oss skulle säga att det är viktigast egentligen. Och visst måste vi få landa i de här frågorna med. Men låt oss lära av våra misstag genom åren och tänka till mer än en gång innan vi uttalar oss om saker. Låt oss komma ihåg att det inte är dogmer och regler vi talar om här. Det är människor av kött och blod vars livsstil vi väljer att hårt och ensidigt se ner på emellanåt. Vi kräver av människor som inte vet vem Jesus är att de ska leva efter Jesu rekommendationer. Är inte det fel ände att börja i ändå?

Jag har ett förslag. Låt oss börja med att presentera alla människor, oavsett nationalitet, hudfärg, sexuell läggning eller kön för den villkorslösa kärleken. Låt oss sen tala om vad den kärlekens påverkan gör med våra liv. Och när vi ändå är igång, kanske skulle vi passa på att presentera även oss själva för människor som tänker annorlunda? Min egen erfarenhet säger mig att det är väldigt mycket svårare att vara hård och kategorisk mot människor som man känner och älskar. Ni vet, det är de där mockasinerna man ska gå nån mil i innan man börjar döma…

Och låt oss minnas att nåden är stor nog för oss alla. Mig också. Det är en hiskelig tur.

Så där ja!

Skrivet av Josefine 2010-05-14  |  4 kommentarer

Jim Wallis står i talarstolen. Han säger så här:

If the gospel is not good news for the poor. Then it is not the gospel of Jesus Christ.

Ja, men då så! Dags att städa ut våra mötesagendor och tala om hur vi ska rädda världen? Tänkte väl det.

Skrivet av Josefine 2010-05-13  |  3 kommentarer

Ungefär så här suddig känns min morgon. Den stora Gemensam Framtid – kongressen Utmanad börjar idag. Jag ska leka producent hela helgen. Har dock inte vaknat än riktigt… Men soundchek och rep är igång. Önska mig lycka till och trevlig helg på er!!