Den utmanande nervositeten

Jag har en enorm träningsvärk i hela kroppen idag. Inte för att jag har tränat, det händer mycket sällan. Men för att varje muskel måste ha varit sjukt spänd igår under alldeles för lång tid. Jag har nervositetsträningsvärk. Hade glömt hur den känns. Jag brukar känna nervositet så korta stunder numera. Så där på sätt som inte ger mer träningsvärk än en språngmarsch till bussen. Men inte nu inte. Jag har träningsvärk som efter värsta gympasset – eller som efter fyra timmars konstant nervositet. Och ett brett leende på läpparna. Jag vågade. Jag hoppade utanför en komfortzon.

Låt mig förklara. Jag är uppvuxen i en församling med åtta gospelkörer. Jag skojar inte. Tror inte alla var verksamma samtidigt men jag räknade till åtta som mest. Helt ok om det inte vore för en sak. Jag kan inte sjunga. Jag har mimat fyra år i en av Sveriges mest välkända körer. För att det råkade vara vår ungdomskör. Och för att man liksom inte hade några kompisar i kyrkan om man inte var med i kören som ständigt var på resande fot. Jag har två familjemedlemmar som släpper skivor i eget namn. Ytterligare en slänger sig mellan instrumenten. När jag går på bröllop kan hälften av gästerna vara inblandade i vigseln som sångare. Ni vet – frikyrka. A l l a kan sjunga liksom. Och jag kan inte. Det är inget sånt där gulligt man säger. Jag kan bara inte sjunga. Och jag är relativt ok med det. För det mesta.

Jag har däremot alltid spelat teater. De senaste åren mest improvisationsteater. Det är den typ av pryl där man inte vet nåt om hur föreställningen blir innan publiken sitter på plats och ridån går upp. Den grupp jag nu är med i – Farbror Tobias – har kört alla möjliga typer av föreställningar de senaste åren. Mycket handlar om att utmana varandra i komik och tajming. Att vara roligast på stället liksom. Det är galet roligt. Och skapar sällan nervositet i mig. Mer nån form av positiv spänning.

Igår hade vi föreställning igen och hade den här gången fått för oss att göra en improviserad melodifestival. Det är precis vad det låter som. En meloditävling där alla låtar – text och musik – skapas på plats. Det enda vi tänkt ut innan var nån form av karaktär. Sen fick publiken skriva låttitlar som drogs ur en korg inför varje bidrag och ur en annan korg drogs musikgenre. Vi var uppbackade av ett tre man starkt band och två sjukt duktiga körsångerskor.

Jag var på gång att hoppa av hur många gånger som helst. Försökte mörka min oro lite för mina medspelare i hopp om att modet skulle infinna sig. Mycket kan jag göra på skämt. Men sjunga? Tänk om nån av alla gospelkörstyperna är där? Tänk om det är nån som inte fattar att vi skojar och som tror att jag tror att det låter bra? Och även om jag är ok med att göra bort mig för det mesta så blir det så uppenbart att jag inte fejkar alls när det kommer till en sån här grej, att jag ju liksom är dålig på riktigt… Och sjunga ska man kunna om man är med i en gospelkörskyrka, ska man inte det?

Klockan närmade sig sju, handsvetten rann, lösögonfransarna på plats… Och så kom nån slags ”point of no return”. Vår eminente konferencier annonserade att det var min tur, min påhittade karaktär – Natalie Farm – fick i uppdrag att sjunga en jazzvals med titeln ”Jag vill flyga med dig”. Musikerna började spela, jag gick skakande fram på scenen. Och sjöng. Så där rakt av bara. Och märkliga Natalie gick till och med vidare i tävlingen. Och fick sjunga igen. Och igen. S j u n g a. Märkligt vad man kan pressa sig till när man döljer sig bakom ett påhittat alter ego. Det var som om hon tog över. Den naiva, lite för våpiga Natalie som nånstans anade att ett av de andra bidragen – ”Det regnar idioter” – lite grann skulle kunna handla om henne. När ickesjungande Josefine gömde sig bakom henne så funkade det liksom. För faktum kvarstår. I publiken satt en massa folk. Och jag sjöng. Och jag är fortfarande så chockad att jag liksom måste skriva en alldeles för lång blogg om saken.

När det var över (Natalie kom tvåa, hurra!) så var jag tvungen att sätta mig väldigt stilla en stund. Höll på att svimma. Nervositeten släppte och huvudet spann runt som sällan förr. Och då slog det mig mitt i sorlet i lokalen, sittandes vid sidan om scenen med huvudet tryggt lutat mot en stark medspelare, att det var år och dagar sedan jag så totalt klev ut och gjorde nåt jag är rädd för. Nåt jag vet att jag inte kan. Och jag kände mig som en treåring som lärt sig cykla. Även om alltihopa egentligen var en enda stor lek så kunde jag inte komma ifrån att jag vunnit värsta segern. När sjutton kastade jag mig ut så senast?

Jag har skrivit förut om mod. Om att jag sällan tycker att jag är modig även om andra skulle tycka det nån gång nu och då. Och det blev bekräftat för mig igen igår. Det känns inte modigt att göra saker som inte kräver mod av mig. Som inte får handsvetten att lacka. Det känns… vardag. Och vardag är olika för oss. Olika saker kräver mod av olika människor. Jag tänker ofta på det när jag åker buss till jobbet på mornarna. Få saker skulle göra mig så nervös, tror jag, som att frakta en massa människor på trafikerade gator. För mig skulle det kräva mod. Men för den som kör är det… vardag. Inget märkligt. Men att kasta sig ut och göra det man aldrig gör. Det man liksom fruktar. Att känna att något står på spel. Vad nyttigt det är… Oavsett om det är nåt som egentligen mest är en lek eller om det är nåt som faktiskt förändar livet för någon.

Och om du är ledare. Hur ofta utsätter du dig för att gå utanför din komfortzon? Är det tillräckligt ofta för att inse vad du ber andra om att göra när du vill uppmuntra dina medarbetare att gå ett steg till? Är de saker som du ser som ”omodiga” jättekliv för någon annan och riskerar du att inte förstå vad det innebär för att det var så länge sedan du själv utsatte dig för något? Vad kan du lära dig utanför dina trygga mönster? Hur kan du växa genom att testa det nya, det du inte vågar egentligen?

Jag vet inte. Jag bara vet att jag fortfarande är hög. Hög på nåt som, för flera av dem som delade scen med mig igår, är vardag men som för mig såg ut som ett oöverstigligt berg. Fast själva slutresultatet inte var viktigt för nån i ett evighetsperspektiv egentligen. Hög på att ha kastat mig ut. Sugen på att se vad mer jag kan trissa och utmana i mig själv.

Tur att jag jobbar i helgen. Annars skulle jag säkert få för mig att hoppa fallskärm eller nåt.

  • http://malinlinnea.wordpress.com Malin

    Du var sannerligen fantastisk. Och åh vad jag känner igen mig i hela frikyrko-kunna sjunga o vara jättemusikalisk-prylen. Det är fint när andra gåvor kommer fram.

  • josef lindquist

    Go josefine go..

    synd att man inte var där.

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Hah  aspioner, Malin! Tack… Och ja, vore det inte fint om vi kunde släppa fram en väldig massa andra gåvor också tydligare än vad vi gör? Det drömmer jag om.

    Josef… inget hade nånsin blivit vad det än gång var. Du ska vara glad att dina öron (och ögon!!) är besparade. Men tack för pepp 🙂
  • http://www.fakiren.wordpress.com max

    Det hade ju varit festligt värre om du krönte inlägget med ett youtubeklipp där vi får se och höra.
    Jag tycker om dig!

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    och just för att jag tycker om dig, Max, kommer det inte att hända.

  • http://fakiren.wordpress.com max

    jag klämmer fram några stilla tårar…
    men jag tycker fortfarande om dig.

  • Pingback: Att våga det sköra - Arenius mitt i produktionen

  • Pingback: Vågar du som ledare lämna dina komfortzoner? — Josefine Arenius