Vet att mitt bloggande är under all kritik just nu. Ändå har jag tusen saker i huvudet. Men har ett gäng semesterdagar och håller mig ifrån Internet så mycket jag bara kan.
Men ville bara slänga in en liten uppmuntran. Ett bibelord jag gått och ältat några dagar. Det har varit en favorit i många år och jag återkommer ständigt till det och just nu passa det bra igen. Kanske passar det in i din tillvaro också?
Rktigt trevlig valborg!
Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.
I morse på vår andakt på jobbet visade min chef den här filmen som jag har bloggat om förut. Tycker att den är så galet sevärd. Vi hamnade i en diskussion runt den på fikat sen och min kollega Rickard Sallander formulerade ett gäng riktigt kloka tankar runt den i vårt mailande som tog vid efter samtalets slut. Tycker det är värda en större läsekrets så här kommer de. Tack, Rickard, för att jag får låna dina ord!
Såg den här videon idag och den fick mig att både känna och tänka.
Först påminde videon mig om kontrasten som finns i Davids psalmer. I den ena psalmen vänder sig Kung David mot Gud i sin plåga och smärta och undrar hur allt hänger ihop, för att i nästa psalm hylla Gud för det han gjort.
Det är som om de förtvivlade frågorna som vi kan ställa oss får ett tröstande svar som vänds till glädje, lovprisning och möjlighet.
Frågorna i videon, som handlar om varför vi fortfarande plågas och har lidande runt oss, får sitt givna svar.
Svaret lyder -”Here am I, send me!”, av folk som står redo att hjälpa andra som är i nöd för att de tagit emot Kristi ande.
Det är ett fantastiskt svar som bygger vidare på Jesus kortvariga tjänst på jorden.
När Jesus var här i kött så var Gud inkarnerad i en nämligen i Jesus själv. Idag så är vi många som tagit emot hans ande i tro, vilket gör att idag lever Gud genom Kristi ande i många.
Hans kortvariga tjänst är varaktigt bestående och har i förhållande till den försiktiga starten haft en enorm tillväxt. Från en person till 2,1 miljarder* och detta på lite mindre än 2000 år.
När jag såg videon kände jag hur jag blev ödmjuk och påverkad av tanken -”Here am I, send me!” Det går inte att ta miste på. Jag kan vara med och utgöra en skillnad. Alltså kan du det också.
Vi kan göra en skillnad och därför vill jag citera en av mina favoritfilmer som är Blues Brothers. -”We are on a mission from God!”
Och därför säger jag –”Here am I”. Är du också det, genom hans ande?
Rickard Sallander.
Stockholm den 28 april 2010
*Enligt Wikipedia finns det 2,1 miljarder kristna i världen. Det utgör ungefär 33% av världens befolkning.
Fantastisk helg igen. Så roliga jobb. I lördags träffade jag en massa ledarskapsstipendiater inom Rotary och talade etiskt ledarskap och i söndags hade vi ledarutbildning med Örebro Universitets introduktionsansvariga studenter igen. Ett av mina favvojobb. Så gott att åka hem från en arbetsdag och känna att man verkligen fått nåt gjort. Speciellt om det är söndag och solen skiner ute också liksom.
Har dock haft en intressant bonus i helgen. Vaknade i fredagsmorse med ett öga helt rött. Det ser absurt ut. Och jag kan liksom inte komma på nån anledning alls. På nåt vis har väl nåt spruckit bara. Så då funderar man en stund på hur man ska kunna stå inför en massa folk och tro att de ska lyssna koncentrerat på nån som ser halvt galen ut. Lekte med tanken på solglasögon. Eller på att köra med ögonlapp och tala om ”etik för pirater” eller så. Fick ge upp till slut och inse att det bara var att bita i det sura äpplet och starta varje omgång med; ”Hej, jag heter Josefine och ja, jag vet, mitt öga är paj” och sen hoppas på att folk inte skulle sitta och titta åt ett annat håll hela dagen. Funkade hyfsat.
Slog mig hur mycket det är vi låter styra. Hur många snabba beslut om människor och företeelser vi fattar baserat på våra första intryck. Hur mycket jag låter mina yttre hang ups påverka min dag i stort. Det är väl en sak om det är ett trasigt öga, men det är lika ofta bara dåligt självförtroende, en dålig hårdag, fel kläder vid fel tillfälle… Jag tror att jag har mindre att komma med för att jag tar för givet att jag döms på mitt yttre liksom. Så jag klär på mig kavajen. Eller stannar inne för att huden är på dåligt humör.
När ska vi lära oss liksom? Eller är det bara jag som håller på så där?
Nästa man till rakning i GLS-presentationslistan är (hurra!) en kvinna! Terri Kelly är President och VD för W.L Gore and Associates i USA. Det är ett multimiljarddollarföretag som funnits i över femtio år och som ofta profileras som ett exempel på en unik ledarskapskultur. Företaget, som tillverkar Goretex, har gjort sig känt för att de medarbetare som utses till ledare gör det helt enkelt för att andra följer dem. Terri Kelly blev VD 2005 efter att hennes kollegor hade utsett henne till det. Företaget finns på fler än 45 platser i världen och är ofta omnämnt högt uppe på listor på de bästa arbetsplatserna i världen. Kelly kommer att förklara hur det här sättet att arbeta faktiskt fungerar rent praktiskt.
Jag tycker det är lite fascinerande hela grejen. Så här skriver de själva på sin hemsdia om sin arbetsstruktur:
How we work at Gore sets us apart. Since Bill Gore founded the company in 1958, Gore has been a team-based, flat lattice organization that fosters personal initiative. There are no traditional organizational charts, no chains of command, nor predetermined channels of communication.
Instead, we communicate directly with each other and are accountable to fellow members of our multi-disciplined teams. We encourage hands-on innovation, involving those closest to a project in decision making. Teams organize around opportunities and leaders emerge. This unique kind of corporate structure has proven to be a significant contributor to associate satisfaction and retention.
We work hard at maximizing individual potential, maintaining an emphasis on product integrity, and cultivating an environment where creativity can flourish. A fundamental belief in our people and their abilities continues to be the key to our success.
How does all this happen? Associates (not employees) are hired for general work areas. With the guidance of their sponsors (not bosses) and a growing understanding of opportunities and team objectives, associates commit to projects that match their skills. All of this takes place in an environment that combines freedom with cooperation and autonomy with synergy.
Everyone can earn the credibility to define and drive projects. Sponsors help associates chart a course in the organization that will offer personal fulfillment while maximizing their contribution to the enterprise. Leaders may be appointed, but are defined by ‘followership.’ More often, leaders emerge naturally by demonstrating special knowledge, skill, or experience that advances a business objective. Associates adhere to four basic guiding principles articulated by Bill Gore:
Fairness to each other and everyone with whom we come in contact
Freedom to encourage, help, and allow other associates to grow in knowledge, skill, and scope of responsibility
The ability to make one’s own commitments and keep them
Consultation with other associates before undertaking actions that could impact the reputation of the company.
Rätt coolt va? Jag ser verkligen fram emot att höra Terri beskriva detta mer ingående!
Ännu en blogg i kategorin ”min dagbok” mer än något annat. Den här veckan har jag de senaste sju åren varit i Nashville för att vara med om Gospel Music Associations stora kongressvecka och för att sitta i pressrummet på Dove Awards. I år sitter jag istället hemma på kontoret och tittar ut på snön (!) som faller utanför fönstret.
Lite deppig över detta fakta loggade jag just in på mitt MySpace-konto för första gången på en evighet för att liksom uppleva lite nostalgi från tider som flytt. Läsa gamla hälsningar från amerikanska vänner och sånt där tjafs man kan roa sig med när man blir lite sentimental. Sju år sätter sig ändå i kroppen lite, jag saknar den där märkliga staden.
Hittade en video som jag inte kan låta bli att dela med mig av även om den förstås håller högst nostalgivärde för mig själv. Den där veckan i Nashville går ut på att branschen samlas. Artister möter journalister för intervjuer åtta – tio timmar i sträck. Publicister möter agenturer. Bokningsagenter möter artistbokare. Det är ett evigt mötande. Och det är på många vis ganska tröttsamt mitt i det roliga. För ett par år sedan hade ett av banden med sig en videokamera hela veckan för att liksom dokumentera vad de gjorde.
Resultatet är oproducerat och ganska taffligt och hamnade mest på deras hemsida för att deras lyssnare skulle få en inblick i konstiga GMA-veckan. Det är dock rätt intressant att höra vilken typ av frågor det får av journalister och så hela tiden. Men kolla 3 minuter och 20 sekunder in. Vi var trötta den där eftermiddagen. Vi kände för att lägga ner alltihop liksom. Och lekte lite en stund. Det är torrt. Men vi hade skoj. Och ikväll kan de här gossarna vinna en massa fågelstatyetter. jag önskar dem lycka till!
Jag har en enorm träningsvärk i hela kroppen idag. Inte för att jag har tränat, det händer mycket sällan. Men för att varje muskel måste ha varit sjukt spänd igår under alldeles för lång tid. Jag har nervositetsträningsvärk. Hade glömt hur den känns. Jag brukar känna nervositet så korta stunder numera. Så där på sätt som inte ger mer träningsvärk än en språngmarsch till bussen. Men inte nu inte. Jag har träningsvärk som efter värsta gympasset – eller som efter fyra timmars konstant nervositet. Och ett brett leende på läpparna. Jag vågade. Jag hoppade utanför en komfortzon.
Låt mig förklara. Jag är uppvuxen i en församling med åtta gospelkörer. Jag skojar inte. Tror inte alla var verksamma samtidigt men jag räknade till åtta som mest. Helt ok om det inte vore för en sak. Jag kan inte sjunga. Jag har mimat fyra år i en av Sveriges mest välkända körer. För att det råkade vara vår ungdomskör. Och för att man liksom inte hade några kompisar i kyrkan om man inte var med i kören som ständigt var på resande fot. Jag har två familjemedlemmar som släpper skivor i eget namn. Ytterligare en slänger sig mellan instrumenten. När jag går på bröllop kan hälften av gästerna vara inblandade i vigseln som sångare. Ni vet – frikyrka. A l l a kan sjunga liksom. Och jag kan inte. Det är inget sånt där gulligt man säger. Jag kan bara inte sjunga. Och jag är relativt ok med det. För det mesta.
Jag har däremot alltid spelat teater. De senaste åren mest improvisationsteater. Det är den typ av pryl där man inte vet nåt om hur föreställningen blir innan publiken sitter på plats och ridån går upp. Den grupp jag nu är med i – Farbror Tobias – har kört alla möjliga typer av föreställningar de senaste åren. Mycket handlar om att utmana varandra i komik och tajming. Att vara roligast på stället liksom. Det är galet roligt. Och skapar sällan nervositet i mig. Mer nån form av positiv spänning.
Igår hade vi föreställning igen och hade den här gången fått för oss att göra en improviserad melodifestival. Det är precis vad det låter som. En meloditävling där alla låtar – text och musik – skapas på plats. Det enda vi tänkt ut innan var nån form av karaktär. Sen fick publiken skriva låttitlar som drogs ur en korg inför varje bidrag och ur en annan korg drogs musikgenre. Vi var uppbackade av ett tre man starkt band och två sjukt duktiga körsångerskor.
Jag var på gång att hoppa av hur många gånger som helst. Försökte mörka min oro lite för mina medspelare i hopp om att modet skulle infinna sig. Mycket kan jag göra på skämt. Men sjunga? Tänk om nån av alla gospelkörstyperna är där? Tänk om det är nån som inte fattar att vi skojar och som tror att jag tror att det låter bra? Och även om jag är ok med att göra bort mig för det mesta så blir det så uppenbart att jag inte fejkar alls när det kommer till en sån här grej, att jag ju liksom är dålig på riktigt… Och sjunga ska man kunna om man är med i en gospelkörskyrka, ska man inte det?
Klockan närmade sig sju, handsvetten rann, lösögonfransarna på plats… Och så kom nån slags ”point of no return”. Vår eminente konferencier annonserade att det var min tur, min påhittade karaktär – Natalie Farm – fick i uppdrag att sjunga en jazzvals med titeln ”Jag vill flyga med dig”. Musikerna började spela, jag gick skakande fram på scenen. Och sjöng. Så där rakt av bara. Och märkliga Natalie gick till och med vidare i tävlingen. Och fick sjunga igen. Och igen. S j u n g a. Märkligt vad man kan pressa sig till när man döljer sig bakom ett påhittat alter ego. Det var som om hon tog över. Den naiva, lite för våpiga Natalie som nånstans anade att ett av de andra bidragen – ”Det regnar idioter” – lite grann skulle kunna handla om henne. När ickesjungande Josefine gömde sig bakom henne så funkade det liksom. För faktum kvarstår. I publiken satt en massa folk. Och jag sjöng. Och jag är fortfarande så chockad att jag liksom måste skriva en alldeles för lång blogg om saken.
När det var över (Natalie kom tvåa, hurra!) så var jag tvungen att sätta mig väldigt stilla en stund. Höll på att svimma. Nervositeten släppte och huvudet spann runt som sällan förr. Och då slog det mig mitt i sorlet i lokalen, sittandes vid sidan om scenen med huvudet tryggt lutat mot en stark medspelare, att det var år och dagar sedan jag så totalt klev ut och gjorde nåt jag är rädd för. Nåt jag vet att jag inte kan. Och jag kände mig som en treåring som lärt sig cykla. Även om alltihopa egentligen var en enda stor lek så kunde jag inte komma ifrån att jag vunnit värsta segern. När sjutton kastade jag mig ut så senast?
Jag har skrivit förut om mod. Om att jag sällan tycker att jag är modig även om andra skulle tycka det nån gång nu och då. Och det blev bekräftat för mig igen igår. Det känns inte modigt att göra saker som inte kräver mod av mig. Som inte får handsvetten att lacka. Det känns… vardag. Och vardag är olika för oss. Olika saker kräver mod av olika människor. Jag tänker ofta på det när jag åker buss till jobbet på mornarna. Få saker skulle göra mig så nervös, tror jag, som att frakta en massa människor på trafikerade gator. För mig skulle det kräva mod. Men för den som kör är det… vardag. Inget märkligt. Men att kasta sig ut och göra det man aldrig gör. Det man liksom fruktar. Att känna att något står på spel. Vad nyttigt det är… Oavsett om det är nåt som egentligen mest är en lek eller om det är nåt som faktiskt förändar livet för någon.
Och om du är ledare. Hur ofta utsätter du dig för att gå utanför din komfortzon? Är det tillräckligt ofta för att inse vad du ber andra om att göra när du vill uppmuntra dina medarbetare att gå ett steg till? Är de saker som du ser som ”omodiga” jättekliv för någon annan och riskerar du att inte förstå vad det innebär för att det var så länge sedan du själv utsatte dig för något? Vad kan du lära dig utanför dina trygga mönster? Hur kan du växa genom att testa det nya, det du inte vågar egentligen?
Jag vet inte. Jag bara vet att jag fortfarande är hög. Hög på nåt som, för flera av dem som delade scen med mig igår, är vardag men som för mig såg ut som ett oöverstigligt berg. Fast själva slutresultatet inte var viktigt för nån i ett evighetsperspektiv egentligen. Hög på att ha kastat mig ut. Sugen på att se vad mer jag kan trissa och utmana i mig själv.
Tur att jag jobbar i helgen. Annars skulle jag säkert få för mig att hoppa fallskärm eller nåt.
Näst ut i presentationen av årets GLS-talare: Jack Welch. Och vart börjar man?
Det sägs att Jack Welch är en av de mest välutbildade cheferna under hela nittonhundratalet. Han startade sin karriär på GE 1960 och skulle bli kvar inom företaget i 41 år. 1981 blev han deras åttonde styrelseordförande och VD. Tidningen Fortune har gett honom titeln “århundrates ledare” och Financial Times har utsett honom till “en av de tre mest beundransvärda affärsledarna i världen”. Han undervisar på MIT’s Sloan School of Management och nyligen så startade han the Jack Welch Management Institute at Chancellor University, som erbjuder avancerade ledarskapsexamen over Internet.
Han har skrivit biografin “Jack: Straight from the Gut” som har blivit en internationell bästsäljare och han är krönikör under signaturen “The Welch Way” i tidningen Business Week.
Alltså… Det känns som killen är värld att lyssna på. Det här är definitivt en av de höjdpunkter jag ser fram mest emot på GLS! Vill du veta mer – kolla in Jacks hemsida här.
Det finns artister som jag så här långt har undvikit i min måndagsartistserie. För att de är för nära. Sånger som går in i märgen på mig. Som plockar fram tankar och lukter från andra tider. Texter jag ibland återvänder till. För att jag liksom tvingar mig dit på nåt sätt. För att känslan är så välbekant. Så tryggt oviss.
Drottning av de artisterna är Sophie Zelmani. Etta på listan över sånger ligger Oh dear. Och de senaste dagarna har jag återvänt till ett par klassiska rader i den. Rader jag skulle kunna tatuera in i huden av nån anledning. Som jag burit närmast hjärtat i år, bara nämnt som slutrader i nåt brev. Mediterat i evinnerlighet. Smaka på de här orden. Vilket hopp väljer du i livet? Är det hopp som håller att stå på? Lever du i en framtid du inte vet finns eller lever du här och nu, med ankaret fast i något större än dig själv?
Don’t you ever go out?
When was the last time you’re out?
Have you ever been out?
Oh dear
Is something wrong with the air?
Since you can’t breathe in here
How long have you held your breath?
Oh dear
What is closing you in?
Must be a giant dream
It’s not your life we have seen
Oh dear
Don’t let your choices be
hopes you still can’t feel
All was given for free
My dear
Och på samma tema. Läs Carolina Klintefelts fantastiska krönika om att lära sig älska verkligheten och inte fara ut i orrealistiska drömmerier. Lysande.
Sitter och småjobbar i soffan och avbryts ständigt i min tanke av den vackra Dylaninspirerade mässan från Hagakyrkan i Göteborg som går på TV. Kan inte låta bli att fnittra lite uppgivet åt att de som tittar på TV-gudstjänsterna förmodligen är helt andra än de som uppskttar Dylan. Och att de som skulle uppskatta den nog sover nu och aldrig skulle drömma om att dra på SVT2 en söndagsmorgon. Å andra sidan, om de åttioåriga damerna bara läser de textade översättningarna så kommer de uppfatta ett riktigt gammalt hederligt väckelsemöte. Han är fantastisk, den där Dylan.
Predikan i mässan utgick också från Dylans texter och predikanten menade att en av Dylans stora bedrifter ligger i att han alltid lyckats med en ärlig förändring. Han kan gå från rock till gospel till en julskiva utan att fans eller kritiker tycker det är märkligt. ”Det ärliga ligger i förändringen”, sa predikanten. Han talade om att allt är föränderligt och att det enda som består är att allt förändras.
Jag fick lite svindel här i soffan. Orkar man leva om allt alltid ska förändras? Om ingenting är konstant? Å andra sidan… Hur länge har jag lust att sitta still innan förändring kommer? Jag är inte känd för mitt tålamod direkt. Och jag tänker vidare… att det är här tron kommer in. Mitt liv kan snurra hur mycket som helst, jag kan byta riktning, yrke, spår, stad, uttryck. Men Jesus är konstant. Navet mitt hjul snurrar runt. Axeln runt vilken min värld vänder sig. Låt mig förändras, förfinas, förbättras. Men Jesus, kom var mitt centrum.
En gudstjänstlös söndag njuter jag av den morgoninsikten i soffan.
