Skrivet av Josefine 2010-02-25 | no kommentarer
Jag tycker om att stjäla bra texter från andra. Skicka iväg er till andra bloggar och sidor där klokskap levereras gång efter annan. Tycker att det är en av de stora fördelarna med hela den här virituella gemenskapen. Och jag läste en enormt bra krönika i morse som jag måste dela med mig av, kort och gott. Bara lite bekymmersamt när jag delar efternamn med krönikören. Men ni får ta det. Hur man än vrider och vänder på det är han ju en av mina absoluta favoritskribenter. Så det så.
Läs. För vem som helst av oss som frusit i väntan på ett tåg, eller missat saker för vi suttit fast i en bilkö någon gång de senaste veckorna, är det här väldigt tänkvärda rader.
Tänk om erfarenheten av snövinterns transportkaos kunde få oss att känna in frustrationen hos den som aldrig får en chans. Om vi kunde ta in det nästa gång vi hör om droger, våld och kriminalitet i områden där människor är lika hjälplöst utlämnade åt yttre omständigheter som en hederlig knegare på en snöig perrong i Hallsberg. Men för livet!
- Håkan Arenius
Skrivet av Josefine 2010-02-25 | 1 kommentarer
Kollade mina Facebookuppdateringar på tunnelbanan in till stan i morse (som gick (!) nästan i tid och allt). Alla mina svenska vänner hade uppdaterat om typ samma sak. Nån match i morse.
Det upphör aldrig att fascinera mig, även om jag vet att det är gammal skåpmat. Om en svensk person eller ett svenskt lag vinner något, då har ”vi” vunnit. Om en svensk person eller ett svenskt lag förlorar något, då har ”dem” förlorat.
I ”dem”-stunderna är jag rätt tacksam att det inte engagerar mig. Men jag blir alltid sugen på att krama ”dem”. Tror ”dem” behöver kramar mer än ”vi”.
Skrivet av Josefine 2010-02-22 | no kommentarer
Jag vill stjäla senaste bloggen från EFK Ung och lägga in den i mina lilla serie om att sticka ut hakan i kyrkokulturen. Men det vore nog lite fräckt.
Men LÄS den här. Tål att tänkas på, både en och två gånger.
Ett hjärta vänt mot Gud i tillbedjan kan inte stå ut med att världen ser ut som den gör. Tillbedjan är att starta ett uppror mot våld, förtryck och orättvisor. Tillbedjan är att mätta den hungrige, befria de fångna och ge skydd åt de skyddslösa. Att aktivt söka upp de behövande och göra något åt saken. Vi kan sjunga och spela tills vi blir ljust himmelsblå, men om våra handlingar inte gör det som är rätt är våra sånger inte mer är skrammel ja, till och med en börda för Gud.
- Rikard Edefors
Skrivet av Josefine 2010-02-22 | no kommentarer
Suttit med en massa texter hela dagen och inte kommit på det där med en måndagsartist. Så det får kort och gott bli tipset från min fine vän Joel – Robyn släpper äntligen nytt under året och nu börjat material läcka ut på nätet. Lyssna och njut!
För övrigt tycker jag det här är hennes bästa låt nånsin. Känn på den här textraden, så snygg.
There will be no last chance to promise to never mess it up again
Skrivet av Josefine 2010-02-22 | 6 kommentarer
bild: Aftonbladet
Den här bloggposten är nog ganska given. Alla pratar om vädret. (Förutom de som tittar på OS, de pratar om skidvalla). Jag har haft en intressant, insnöad helg i Stockholm. Från en mycket korkad utflykt till IKEA i lördags – som slutade med en alldeles för lång promenad med för många kassar i nävarna. Via en simpel pubafton som slutade med den skönaste repliken i helgen från tunnelbanechauffören; ”Det här tåget går INTE till Högdalen. Jag har ingen aning om vart det går, men det är i varje fall inte till Högdalen. Jag önskar er lycka till!” Stört roligt. Till en förstörd hemresa med efterlängtad spelkväll hos mor och far och riktigt rolig jobbdag idag, lycklig att jag kollade SJ innan jag gav mig ut i snön.
Och nu är det måndag och jag jobbar från min soffa. Tagit SL på allvar och struntat i att ge mig ut. Är dessutom oftast effektivare från soffan.
Men, på allvar. Vad är det för fel på mentaliteten i det här landet? Varför måste vi skälla på nån så fort det inte går som vi vill? Självklart har saker gått snett här, självklart ska det redas ut. Men det är väder!! Vi råder inte över det hur gärna vi vill. Och vi kan inte förbereda oss för allt, hur svenkt organiserade vi än är. Och, framförallt, varför tar vi ut det på tågvärdar och busschaufförer som gör allt de kan för att få saker att löpa smidigt med den lilla information de har? Bara min lilla IKEA-utflykt innebar en hel massa utskällningar, en av dem bestod av en kvinna i en busskur som ringde SL och skällde när bussen var fyra minuter sen! På en av årets snöigaste dagar? Men kom igen… Vi behöver inte bläddra särskilt många sidor i vilken dagstidning som helst för att stöta på riktiga katastrofer. Som är på riktigt.
Missförstå mig inte nu. Jag vill inte heller sitta fast nånstans. Jag har uselt tålamod när det kommer till att vänta, jag är hopplös när jag blir hungrig och jag tål kyla sämre än nån annan jag känner. Jag bara undrar varför det nödvändigtvis plötsligt verkar ok att skälla på människor som – helt uppenbart – gör vad de kan för att rädda upp situationen?
Det tycks hända oss varje gång nåt går emot oss. Vi letar syndabockar, människor som kan vidareförmedla vår ilska och frustration. Tsunamin var ett annat exempel. Den gången handlade det om en tragedi på allvar. Men medan de flesta gjorde allt de kunde för att hjälpa till tycktes stora delar av svenska folket ge sig in i en hetsjakt på skyldiga. Vi skulle inte klara ett krig så bra…
Så – Dagens ros går till alla medarbetare på SJ och SL och alla andra företag som försöker få oss från A till B i dessa dagar. Till de som vet att de går till jobbet för att bli utskällda efter noter gång på gång. Till de som står i iskalla spår och hackar is timme ut och timme in medan jag gör allt för att undvika att gå utanför dörren. Visst ska det redas ut allt det där med infrastrukturer – men just nu är det ni som är hjältarna! Så det så.
Skrivet av Josefine 2010-02-19 | no kommentarer
Vill bara börja bygga upp stämningen lite… Den 24 februari släpps talarna för GLS i höst! Jag har sett listan… Det här kan bli hur bra som helst. Håll utkik här och på vår hemsida nästa vecka så ska vi försöka släppa alla godbitar på en gång så fort vi fått tillåtelse att slå upp portarna!!
Vi sitter i veckan och lägger färdigt de sista pusselbitarna för den svenska konferensen och vi kommer snart komma med all information, men vi kan redan nu utlova ett par riktigt viktiga ledardagar i slutet av oktober! Om du inte kan vänta till dess är du varmt välkommen att hänga på oss till Chicago i augusti. Hör av dig så berättar jag mer!
Stay tuned…
Skrivet av Josefine 2010-02-19 | no kommentarer
…. jag var supersen, sprang över centralen och irriterade mig på folk som inte vet att man står till höger i rulltrappan.
Har Stockholm slutligen kommit åt mig? Har förvandlingen börjat?
Skrivet av Josefine 2010-02-18 | no kommentarer
I många av de kretser i vilka jag rör mig har fastan varit på tapeten rätt rejält de senaste åren. Så även i år. Jag har själv funnit det varit ett riktigt bra sätt att starta om systemen, ändra tankeriktning en stund och påminna mig om vem jag är och vad jag gör. Det kan fastas från mat, media, shopping… Vadhelst som får oss att tänka till, offra något vi tar för givet för att rensa ut lite grann. Elisabet, som har en fantastiskt fin blogg för övrigt, beskrev shoppingfasta oerhört vackert häromdagen;
Jag vill ge ett konkret exempel. Jag gick in på Gina Tricot idag, och hittade förstås en jättefin klänning som jag utan problem skulle kunna köpa. Det skulle inte ens svida i plånboken. Den frihet vår samtid lovprisar menar att jag är fri eftersom jag kan köpa klänningen, och fri eftersom jag kan känna mig snyggare nästa gång jag använder den. Man jag vet också att jag är en slav när jag känner pulsen öka, kicken och känslan av att ja jag kan köpa den. Men jag vet vad som händer. Jag vet hur fadd smaken i munnen är. Jag vet att jag aldrig blir tillfredsställd. Jag vet att jagandet fortsätter.
Min frihet ligger i möjligheten att avstå.
Och det är den möjligheten som fastan ger.
Precis så. Jag gillar den frihetstanken. Men hur ska vi förhålla oss till hela fastegrejen när vi talar om den med vår omvärld? I år skrivs det en galen massa fastebloggar. Det startas grupper på Facebook som uppmuntrar till fasta och tipsar om hur man gör och tidningen Dagen skriver om det i år, precis som förra året. Det peppar mig. Men en tanke till dyker upp i huvudet… Blir vi inte lite nya fariséer här? Jag själv la ut en blogg häromdagen om det sura i att börja fasta dagen innan semlorna, varför det egentligen? Spontaninfall för att jag var så sugen på semlor förmodligen. På facebookgruppernas sidor staplas tipsen på varandra, men riskerar det inte att bli en parad i duktighet? Jag är splittrad, vet inte vad jag själv tycker. Tänkte först att jag skulle ta bort min semmelbild men tyckte det kändes lite fånigt. Jag vet kort och gott inte vad jag själv tycker.
Men det finns förstås en massa goda och peppande exempel. På samma blogg som jag citerar ovan finns nu en fyrtiodagars nedräkning där Elisabet planerar att ge bort en sak om dagen och vi får följa med på resan. Det får mig att le med hela ansiktet, vilken bra idé! Och vilken schysst taktik för att uppmuntra folk lite varje dag (och vilket kul sätt att få fler folk till sin blogg). Jag kan inte tycka att det ligger nåt drygt i det på nåt vis, det är ett sätt att uppmuntrande dela tillvaron tillsammans. Elisabet själv problematiserar dessutom runt det på ett väldigt klokt sätt. Ett annat gott exempel är mina vänner i organisationen Blood:Water Mission som under fyrtio dagar bara dricker vatten som dryck och sedan skänker alla pengar de sparat till de projekt de driver för rent vatten i Uganda. De vet att många följer deras bloggar och ser det som en chans att peppa folk att ge av det de kan, det gillar jag.
Men vi andra? Alla FB-uppdateringar om hur hungriga vi är, hur mycket vi saknar kaffet, eller TVn, eller vad det nu är… Hamnar vi inte tillbaka i att skapa en ny regel för vad som är rättfärdigt och riktigt? ”Nu är det fasta, då fastar man.” Eller… Är det så att det bara hjälper oss vidare och får fler att gå igång på att avstå under en period. Det sätt vi de senaste åren lärt oss att dela med oss av våra liv på, via Twitter, Facebook och bloggar, får massor av goda konsekvenser. Men det innebär att vi släpper in folk mycket längre i våra liv. Kanske ibland också i det som borde stanna mellan oss, Gud och våra närmaste? Inte bara för vår integritets skull (vilket jag tjatat en massa om förr) utan också för att vi riskerar att skicka ut signaler om vår egen duktighet som lätt kan misstolkas. Jag vet kort gott inte. Nån som har en tanke?
Skrivet av Josefine 2010-02-17 | no kommentarer
Det hände mig något mycket märkligt häromkvällen. Jag var dödstrött efter mina dagar i Tyskland och skulle lägga mig tidigt. Men så slog jag på TVn. Och där åkte en massa män – fyra åt gången – snowboard ner för en backe med en massa hinder i. Jag var fast. Fast jag inte hade nån aning om vem jag borde heja på eller varför så var det plötsligt helt spännande. Jag kan inte minnas att det har hänt mig förut. Jag funderar på om den värld jag, via min närmaste umgängeskrets, är omgiven av sakta börjar komma åt mig. Gröpa ur mig.
Det var det första och det enda jag sett av OS. Eftersom det var en så oväntat trivsam upplevelse kanske jag kollar igen nån gång. Men mer än så blir det nog inte. En av mina mest sportfanatiska vänner berättade häromdagen att han inte tittar på Melodifestivalen ”av princip”. Det blir så mycket snack, alla är så upptagna av det. Jag skrattade rått och hjärtligt. Samma vän är uppslukad av allsvenskans alla delar och sitter nu dagarna i ända med Sverigemössa på huvudet och Aftonbladets OS-bibel i handen framför TVn. Fick nån fantastisk förklaring om att Allsvenskan ju är två månader lång medan melodifestivalen bara är fem veckor. Förstod inte alls. Och faktum kvartstår att jag är helt bortkopplad i massor av konversationer större delen av året.
Men, för oss som inte är intresserade av sport (eller för den del melodifestivalen) är det här märkliga veckor. Jag har för länge sen slutat försöka att ha några principer. Jag har slutat ha den, för mig fullkomligt logiska, argumentationen att det är märkligt att engagera sig så i människor man aldrig har mött och mena att ”vi” inte har vunnit för att nån med samma nationalitet som oss har åkt något riktigt fort. Jag fattar att jag inte fattar. Och jag kan i viss mån förstå att man dras med och att det blir spännande när det väl gäller och så.
Men ändå? Den här veckan händer det ingenting. En vanlig vecka är det pubar, fikan och sammankomster nästan jämnt. Nu är det tomt. Däremot har två av mina finaste vänner, som i vanliga fall uppdaterar sin blogg typ en gång varannan vecka, nu ett postflöde som överträffar det mesta, det är flera poster om dagen på den här bloggen, och de gick till och med ut med en förklaringsblogg när det inte dykt upp något på EN dag. Jag kanske får ge upp helt enkelt? Kasta in handduken och hoppas att även folk som skjuter med gevär, spelar hockey eller åker skridskor i små kjolar, med lite övning från min sida kan uppbåda känslor av spänning i min lekamen.
Det är konstiga tider för oss ickesportnördar. Konstiga tider.
Skrivet av Josefine 2010-02-16 | no kommentarer
En av mina vänner på Facebook, Dan-Erik Sahlberg, har under en tid använt citat från Thomas Merton som statusuppdateringar. Den här slog rakt in i själen igårkväll. Tänk en kärlek som inget behöver och som ändå väljer att älska. Som inte vill äga, den fälla jag så ofta själv trampar i. Det ger mig rysningar. Tänk den som kunde helt och fullt vara sån. Och tänk att vi får vara inneslutna av en sådan kärlek. Stort.
Hans kärlek är inte som vår. Hans kärlek begär inte att få äga. Hans kärlek är ren därför att den ingenting behöver. I honom finns ingen hunger.
