Sticker ut hakan i kyrkokulturen 2: Myten om den ledsna singeln

Ok…. here we go… Point of no return.

För några år sedan ringde någon till en av mina bästa vänner. Jag vet inte vem det var men jag får förmoda att det var någon som tycker om mig och som vill mig väl. Personen i fråga undrade beklagande hur det var med mig egentligen. Han eller hon (varför tror jag att det var en hon?) hade sett mig i kyrkan lekandes med ett av mina syskonbarn. Och nu var det ju så uppenbart att jag längtade efter egna barn. Så personen ville bara ringa och kolla så att jag inte höll på att helt gå igenom isen. Min gode vän gjorde mig stolt över hans vänskap genom att be personen fråga mig direkt. Det hände aldrig.

Det finns ett ämne jag liksom har lovat mig själv att aldrig skriva om, och helst inte uttala mig om. Jag vet inte varför. Det har känts så superladdat och som att det är för svårt att inte såra någon eller bära våld på sin egen integritet efter vägen om man plockar upp det. Som att man skulle riskera att sätta sig själv i ett fack man inte vill vara i. Eller kanske har jag varit rädd för att upplevas som jag talar i egen sak och som att jag skulle tycka att människor måste bemöta mig därefter sen. Men förr eller senare så måste kyrkan göra upp med myten om den ledsna singeln. Vi måste prata om det här. Och nu är jag på en bra plats i livet att göra det, tror jag. Så jag får väl bryta mitt löfte då… Tveksam är jag. Men kanske, kanske att vi kan få igång ett samtal om det här? Blir alldeles för långt, jag vet. Men ketchupeffekten eller nåt…

Jag tror absolut att vi, bland annat, är skapade för att leva tillsammans i tvåsamhet. Och att de flesta av oss är tänkta att bilda familj och hålla ihop och allt det där. Jag tror också att samhället i stort har lagt alldeles för mycket fokus på självförverkligandet, att sätta sig själv först och att ensam är bäst (underbara Clara skrev ett oerhört bra inlägg om det där för ett tag sen) Men. Och det är ett stort men. Allt behöver inte vara lika för alla. Och våra resor ser inte likadana ut. Och vi f å r i n t e lägga status i livsstil på det sätt som vi så ofta tenderar att göra i kyrkan (och säkert till stor del i resten av vårt samhälle med).

Ett gäng saker jag har funderat över när det kommer till singelskap och församling.

1. Det är djupt allvarligt att vi i så många fall bygger en kyrka som kretsar runt enbart barnfamiljerna. Jag är glad över att vi talar om familjens värde, om vikten av varaktiga relationer, men familjen måste få vara mer än mamma-pappa-barn. Jag har stor förståelse för, och vill vara väldigt ödmjuk inför, att den som är singel inte förstår hur det är att leva mitt i småbarnskarusellen med hämtningar, lämningar, kalas, storhandling, VAB och bekymmer att få tid att träffas ens som par. Jag VET att jag, som inte har barn, inte kan sätta mig in i det och jag försöker inte låtsas att jag kan det. (Läs de två sista meningarna igen för säkerhets skull.) Men när detta blir norm, när vår gemenskap blir så homogen så att allt som sticker utanför den normen upplevs som speciellt eller lite annorlunda – då blir kyrkan en extremt exkluderande gemenskap. Det går inte att blunda för.

2. Det finns lyckliga singlar. Människor som är lyckliga – inte trots att de är singlar – utan liksom bara för att de är människor som mår bra. Det finns också olyckliga singlar, de som nästan går under i sin längtan efter någon. Inte roligt alls. Men det finns ingen automatik här. Lika lite som varje gift person är lycklig (kanske också en myt vi borde göra upp med om vi ska våga leva ärligt tillsammans) så är varje ensamstående person olycklig. Och ingen människa befinner sig konstant i samma känsloläge.

3. Det här tror jag är viktigt. Att vara singel när man är runt 30 är en helt annan sak än att vara singel när man är runt 20. I de sena tonåren kretsar tillvaron runt att hitta någon på nåt vis. Och runt att vara godkänd i andras ögon. Några år senare kretsar livet runt väldigt mycket, men för egen del har jag framförallt lärt mig att leva bättre än någonsin förut. Precis på samma sätt som vem som helst som blivit lite äldre. Jag tror att ofta, ofta tittar den som är gift på den som är singel och tänker att den måste känna som man kanske själv gjorde. Och så har man kanske inte varit singel sedan man var nitton – tjugo. Det är inte samma sak. Det är en helt annan historia. Jag lovar. Livet har inte stannat.

4. Den som är olycklig måste få vara det. Det är inte säkert att käcka tillrop, förslag, armbågar i sidan och beklaganden bakom ryggen gör läget bättre. Fråga personen i fråga hur han eller hon mår. Du kan bli förvånad.

5. Den som är lycklig måste få vara det. Det är inte säkert att käcka tillrop, förslag, armbågar i sidan eller beklaganden bakom ryggen förhöjer den lyckan. Fråga personen ifråga hur han eller hon mår. Du kan bli förvånad.

6. Att vara singel är inget tillstånd. Du är inte konstant lycklig eller olycklig. Livet är mycket mer dynamiskt än så. Precis som den som är gift ibland längtar efter mer frihet och egen tid längtar den som är singel ibland efter någon att krama på och dela tillvaron med. Men ingenting är konstant. Och den som har varit singel ett tag ser förmodligen på hela förhållandesaken med någon slags skräckblandad förtjusning. Och med långt mer än bara längtan, det är en livsomställning som kan te sig ganska läskig.

7. All denna förväntan från andra skapar lätt en automatisk bromskloss. I det fall man faktiskt hittar någon är det lätt att hålla det hemligt i väntan på att veta säkert vart relationen tar vägen (hörde om nån kvinna i mina föräldrars ålder i kyrkan som trodde att en jämnårig vän till mig var okysst för några år sen, för att ingen traditionell pojkvän synts i sikte liksom,, det tyckte jag var sött). Bara tanken på att byta status på Facebook och få tusen tillrop är exceptionellt skrämmande för många. Tagga ner alla förväntningar. Gift inte ihop människor för att de har uttryckt ett milt intresse för varandra. Så mycket kan dödas innan det ens tagit form. Hela begreppet ”förhållande” är en stor förvirring runt trettio, när börjar ett förhållande, vad definierar ett förhållande… Vem vågar gå ut med ett sånt innan man har, åtminstone tanken på, en ring på fingret i frikyrkokretsar?

8. På tal om tillropen. Har vänner som, efter att de träffat någon, fått höra hur beklagansvärda de har varit innan. Hur oroliga folk har vart och hur snacket har gått. Inte ok. Bara för att man blivit lycklig med någon man träffat vill man inte höra hur ömkligt människor har uppfattat ens liv förut. Inte. Igen – prata med dina vänner som lever i en annan livssituation, ta inte en massa saker för givet. Ensamhet, självvald såväl som påtvingad, är inte en het gröt att gå runt.

9. Att vara singel efter 25 kräver ingen förklaring. Jag är fast övertygad om att vi är olika funtade, behöver olika saker och är tänkta att leva olika liv. Igen, jag är hemskt ledsen tillsammans med den som sörjer och frågar Gud vart livskamraten är, men att hitta lösningar eller förklaringar tror jag sällan hjälpt någon. ”Hon är för kräsen”, ”faller han verkligen för ’rätt’ kön?”, ”om hon bara flyttade så”, ”han är ju lite speciell, det är han”, ”hon som är så fin, varför vågar hon inte?”. Alla de där klyschorna… Kanske stämmer nån på någon, men döm inte människor till att personifiera en klyscha. Normala, kloka, vackra människor är singlar. Helt utan förklaringar eller behov av förklaringar.

10. Singlar tycker inte illa om att hänga med familjer. Eller, det var ju väldigt generaliserande av mig, det finns förmodligen visst en massa singlar som inte gillar det. Men jag tror att ett av våra stora problem inom kyrkan är att vi bara hänger med folk som har samma sociala situation som oss själva. Och vart ska då den ensamstående tvåbarnspappan få plats liksom? Om ingen mer är som han? Min bästa vän (gift tvåbarnsmor) har en teori om att familjebegreppet måste utvidgas, att familjen måste innehålla fler än två vuxna och nån farmor eller så, att barn behöver fler att lära av och se upp till. Jag gillar det. Och jag tycker om att jag får vara en person på allvar i hennes barns liv, inte en flyktig besökare. Jag tror att vi alla behöver umgängeskretsar som har en bredd, både vad gäller yrkesliv och åsikter, men också vad gäller hur vår livssituation ser ut. Vi kan lära oss massor av varandra och man blir inte automatiskt en grupp för att man har fött samma antal barn eller varit singel samma antal år.

11. Familjer tycker inte illa om att hänga med singlar heller, på samma generaliserande form av vis. Jag tror att det är lätt som singel att liksom tro att den som blir familjefar plötsligt tappar allt som förut var intressant. Nu har jag ju aldrig varit familjefar men jag tror inte att så är fallet. Som singel är det lätt att tänka ”nu vill ju inte de vara med mig längre?”. Tänk om du har fel? Har du frågat? Eller har du förminskat den nyblivna mamman till bara just det? Jag vet att jag fallit i den gropen mer än en gång. Går du som singel runt och har minst lika många förutfattade meningar om den som är gift som tvärtom? Tänk om småbarnsmamman sitter och längtar efter att få diskutera Jonas Gardells senaste utspel men bara får frågor om blöjbyten och matrutiner? Förminska inte dina vänner.

12. Som singel faller man inte för allt som rör sig. Rykten… Alla dessa rykten. Min favorit är när en pastor i min kyrka sa till en annan pastor att jag var ihop med hennes son och att han hade sett oss kyssas. Det lät ju trevligt men var inte särskilt sant. Den som är ensamstående KAN gå och fika med någon av motsatt kön, kan åka på semester med någon man inte är kär i, kan ha massor av kompisar som är bara just kompisar. Det är alldeles säkert. Jag tror inte heller du behöver oroa dig för att den som är singel skulle vara ute efter just den som du har träffat, mina kristna singelkompisar har samma respekt för äktenskapet som vilken gift typ som helst, om det nu är nån måttstock.

13. Man går inte i mål när man gifter sig. Jag har börjat fråga mina gifta vänner om de är kära. Först gjorde jag det mest för att jag tyckte att jag hade lika rätt till det som de hade till den motsatta frågan. Men sen insåg jag att det var väldigt spännande. Ofta får jag svaret att ingen frågat sen innan bröllopet. Och jag tänker att det är ju mycket mer väsentligt att den som är gift är kär än att den som inte är gift är det. Och ibland upplever jag att mina gifta vänner slutar att prata med andra par om sin kärlek. Speciellt när den tryter lite. Kyrkans familjeideal har hjälpt oss att bygga upp nån slags bild av den perfekta relationen. Den vi ska längta till och sen kämpa med allt vi kan för att behålla. Kanske att livet blir lite enklare om vi vågar hoppa ner från de där höga höjderna och tala om både gott och mindre gott? Både fira de där riktigt kära dagarna tillsammans med våra vänner, utan rädsla för att det sticker någon i ögonen, och be om hjälp när det går trögt?

14. Och på tal om att fråga. En singels liv finns inte där som underhållning för dem som inte är singel, tro det eller ej. Jag kan förstå att det finns mer att berätta för den som funderar över en massa olika relationer och hamnar i en massa dråpliga situationer med allt vad det innebär. Men fråga inte om du inte bryr dig på allvar. Och fråga inte med ett ”berätta nåt spännande nu”. Det är ett liv som nån lever för att leva det liksom, inte för att piffa till det för nån annan.

15. Att vara singel innebär inte att konstant gå runt och vänta. Att leta bakom varje hörn. Att alltid ha de glasögonen på. I varje fall inte för de flesta som jag känner. Det är inget väntrum. Det är att leva här och nu och det är viljan att få kännas hel och upplevas hel av andra. Det är sällan en krystad förnöjsamhet, om livet är i en bra period så är livet i en bra period. Om det sen skulle dyka upp nån och förgylla det ytterligare, komma med ännu en dimension, då är det ju bara fantastiskt. Om livet blir än mer helt så är det ju en stor glädje men ta inte för givet att nån känner sig halv innan man ens testat den där helheten ordentligt. Och – en sak till. Om en av dina singelkompisar beskriver sig som nöjd och lycklig så är kommentaren ”det är bra, det är när du minst anar det hon/ han dyker upp” rätt klumpig. Den visar bara att du inte har lyssnat. Det skapar en hopplös situation av prestige för den som bara försöker må bra. Träffar man någon så är det; ”vad var det vi sa” och ”äntligen” och träffar man ingen så är det ”ge inte upp, det löser sig”.

Ok… Universums längsta blogg, sorry. Men ska det sägas så kan man väl säga allt på en gång liksom. 🙂 Och det är inte min intention att liksom måla upp förhållningsregler på hur singelsläktet bör bemötas. Alla är individer, oavsett livssituation, och alla upplever vi saker olika. Men eftersom så lite är sagt i frågan finns det ju en del… Jag tror på det stora hela att det handlar om att faktiskt prata med varandra. Fråga. Inte ta för givet.

Ok… Tveksamheten tilltar… Men nu har jag ju börjat… Jag slutade under en rätt lång period, för några år sedan, att gå till kyrkan. Jag tror att det kan ha varit mycket i mitt eget huvud men jag upplevde liksom att jag ägnade sex dagar i veckan åt att tycka livet var bra och att det mesta var härligt. Och sen ägnade jag den sjunde dagen åt att försöka bevisa det. Jag slet med att inte verka ledsen för nåt alls, för kommentarerna kopplades direkt till saker som jag inte alls var ledsen över, men de tycktes givna innan jag sagt nåt. Jag fick passa mig för att kliva in genom dörrarna samtidigt som min manlige granne jag ofta tagit sällskap med – eftersom snacket var igång ganska kvickt.

Med risk för att göra avkall helt på min egen integritet… De senaste åren har varit de bästa i mitt vuxna liv. Jag har tidigare varit jätteduktig på att må dåligt. Så när jag mår bra så vill jag få må bra. Om jag leker med mina syskonbarn så är det för att de är egna individer som jag älskar hejdlöst för just de personer som de är. Att tro att de skulle utgöra nån slags substitut för en längtan efter egna barn är att nedvärdera dem som människor. Om jag gråter i kyrkbänken så kan det vara för nästan vadsomhelst. Sist, för nåt år sen, var det för en dator som just blivit stulen och med den alla texter jag skrivit. Men de tröstande kommentarerna efter mötet ville trösta för nåt annat jag inte förstod. Och plötsligt är det så lätt att bygga murar, för att skydda sig, för att inte riskera missförstånd.

Min längtan är att få leva prestigelöst. Vara lycklig när jag är lycklig, sorgsen när jag är sorgsen. Att få uttrycka längtan där den uppstår, och glädje över livet precis som det är. Oavsett hur min civilstatus är signalerad på facebook. Ibland är jag rädd att både jag och min omgivning gör det för svårt för mig.

Jag tror att fördomarna går åt båda håll. Och jag är övertygad om att jag kan ha fel i en hel del jag har skrivit här. Jag ber uppriktigt om ursäkt om jag trampar någon på tårna. Det skulle vara oerhört spännande att läsa motsvarande blogg från någon som har varit gift några år. Men det skrämmer mig ibland när jag tittar på min egen åldersgrupp i kyrkan och ser hur oerhört homogen den kan vara. Och jag tror att den som är i den där klicken ibland kan längta ut, precis som den som är utanför kan längta in. Någon längtar in för att man också vill ha allt det där, familjen, huset… Men någon annan kanske längtar in bara för att man vill vara en del av gemenskapen? På de egna livsvillkoren, som livet ser ut just här och nu. Och kanske kan det ibland räcka med ett par förändrade ämnesval för konversationen – lite mindre renovering, barn och andras relationer och lite mer utblick över resten av livet. Och för den som lever ensam kanske det ibland kan räcka med att sluta ta för givet vad andra tänker och våga ställa samma frågor som man själv kanske längtar efter att få.

Hur ser din vänskapskrets ut? Lever ni alla liknande liv eller är ni i olika situation?

Var pratar ni om? Kan alla vara med i samtalen?

Finns det plats för den som, av en eller annan anledning, upplever sig annorlunda eller rentav misslyckad?

Tar du saker för givet om andra som du inte vet om de stämmer egentligen?

  • Johan Kjörk

    Vadå trampa på tårna?? Det var ju en jättebra text, som uppmuntrar mig att bli bättre på att söka gemenskaper som jag inte tänker på av olika skäl, ren dummhet verkar det som 😉

    bra jobbat

  • Elin

    Jag gillar det du skriver och känner igen mig i dina funderingar. Jag tror verkligen att det är ett ömsesidigt spel från alla håll. Låt oss prata om hur vi visar varandra omsorg och kärlek utan att kategorisera oss som singel,gift, upptagen, skild.

  • Julia T

    Kanon. Tack! Bra. Bra!

  • Pingback: Shared Items – January 12, 2010 « Emanuel

  • Simon

    Wow, precis de tankar jag själv haft länge. Tack!
    Vad sägs om en dejt på lördag?

  • Sven

    Du skriver väldigt bra! Skicka in det här till Dagen också så det blir publicerat för en lite vidare krets.

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Oj, tack hörrni. Jag är lite överrumplad, som sagt. Helt överöst med mail, mess, samtal och inlägg på facebook. Det fanns uppenbarligen behov av att säga något här. Hoppas att samtalet kan få fortsätta och bli konstruktivt. Jag gillar Elins tankar, omsorhg och kärlek utan tanke på civilstatus alls.

    Haha, ny höjd av företagsamhet, Simon 🙂
    Och tack, Sven! Men jag har varit nog sömnlös för att publicera det här, den lilla kretsen får räcka för nu. Men tacksam för det förtroende ditt förslag visar mig.
    Fortsätt samtalet, det här kan bli hur spännande som helst!
  • http://www.lindstromfunderingar.wordpress.com Lindström

    Jag hittade just din blogg. Har inte läst något annant du skrivet, men blev så otroligt glad för att du bröt ditt löfte och tog upp detta. Det är såååå vikitgt. Och bra gjorde du det oxå. Otroligt bra. 
    Hoppas det här publiceras på fler ställen. Många behöver läsa/höra det här. 
    Hoppas verkligen att du kan fortsätta utvecklas som människa.  

  • http://www.kumlapastorn.blogspot.com Fredrik Lignell

    Josefine!
    Grymt bra text. Jag har ofta funderat på det du beskriver, och för egen del väldigt ofta gått i alla möjliga fällor. Det är inte alldeles enkelt att hamna rätt i detta, även om man (i sina bättre stunder) försöker vara lite lyhörd och medveten.
    Tack för ett viktigt bidrag!

    /Fredrik Lignell

  • Pingback: Singel « Lindstromfunderingar's Blog

  • Åsa

    Tack för en mycket fin text Josefine! Har inte läst din blog tidigare utan hittade hit tack vare Emanuels blog. Själv är jag singel – stundom lycklig, stundom längtande, stundom olycklig av alla möjliga skäl, som du så underbart och nyanserat beskriver! Men till skillnad från dig har jag mer rört mig i svenskkyrkliga och katolska kretsar. Visst har jag mött lite av samma attityder som du, men då inte främst i kyrkan utan mer i världen utanför. Jag har snarare hittat mina ”singelförebilder” i kyrkan – vackra, kloka, engagerade, underbara människor som av olika anledningar (som jag inte känner till och inte behöver veta) lever som singlar. Som äldre och med längre erfarenhet av livet har de genom sin blotta existens visat på att det finns alternativ till familjeliv och att det livet inte behöver vara ett fattigt eller halvt liv! Tack vare alla dessa människor som jag lärt känna på alla möjliga platser i vårt avlånga land (och andra platser i världen) så har jag kunnat slapna av och njuta av livet trots att jag inte funnit något att dela det med. Genom ditt fina inlägg får du också vara en sådan förebild, som visar att livet har mening även som singel! Gud har en plan med var och ens liv – för en del innebär planen familj och allt det ansvar och engagemang som det för med sig. Ibland behöver Gud ens resurser till annat och då kan familjelivet få stå tillbaka, åtminstone för en del av livet. Om vi tillåter varandra att se olika möjligheter med våra liv, är det också större möjlighet att vi verkligen vågar lyssna till Guds röst och gå vår egen väg och inte den som omgivningen förväntar sig! Därför ser jag det som extra viktigt just i kristna sammanhang att låta varje människa vara unik och värna mångfald snarare än likriktning.
    Tack igen för att du tog upp frågan!
    /Åsa

  • lisa

    tack! det var fint att få läsa någon annan som uttrycker mina tankar.

  • Christer Roshamn

    Intressant blogg idag! Det var viktigt att läsa tyckte jag.

  • Tindra

    Hej och tack! Kul att läsa att någon annan funderar över precis det samma som jag. Tack också Åsa! Bra skrivet till er båda!
    Min far sa något klokt häromdagen ”Vad kyrkan behöver är fler singlar!”  Detta sa han inte för att tracka ner på några barnfamiljer, utan på tal om att det behövs mer engagemang.  Jag tror att Gud verkligen har en alldeles speciell plan för alla singlar, de har oftast mer tid. Tänk om vi kunde bygga upp en kyrka där varje församling var en familj. ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn!” / afrikanskt ordspråk

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Tack igen för fortsatt engagemang. Det kommer ta tid att svara på all respons, på mail med långa, vackra – ibland tragiska – berättelser. På mail med goda förslag. Omtumlande. Tack.

    Jag ler av din berättelse om de vackra förebilderna, Åsa, tack för att du delade med dig!
    Och ni kloka familjefäder som kommenterat här, skriv nästa blogg i frågan! Jag vill så gärna höra hur ni tänker!
  • Susanna

    Väl talat, Josefine, och fortsätt kämpa för att få leva ärligt utan murar!
    Jag känner så väl igen din beskrivning av ”vad tror folk nu när jag gråter”-känslan från mina många år som singel.
    Och det är viktigt även om man lever i ett förhållande eller äktenskap att aldrig ta kärleken för given, det är ett hårt jobb att hålla den levande, men om man lyckas kan man få uppleva glädjen i att känna sig kär i sin man – ännu mer än när man gifte sig för fem, tio eller femtio år sedan.

  • http://www.soilheart.com Daniel

    Håller med dig om väldigt mycket i inlägget (ska inte säga allt eftersom jag inte lusläst allting in i minsta detalj).

    Men visst, i kyrkan har liksom Äktenskapet blivit ett mål, eller ett delmål.
    Antingen kan man inte bli ”vuxen” utan att ha en man/fru eller så är det ett ”naturligt steg” som alla ”borde” göra innan dom kommer någon vart i livet.
    Vilket ju är ganska konstigt eftersom det inte står något direkt i Bibeln om att ”När du blir över 20+ ska du gifta dig så blir Gud glad” (och bara för jag skriver det kommer säkert någon gräva upp något bibelord som säger exakt det…)

    Ska jag vara riktigt ärlig har jag funderat över det som Paulus skriver om att vissa är skapade för att leva själva hela livet, men mina närmsta vänner tror inte riktigt att det är något för mig (men å andra sidan är dom ju också kyrkomänniskor).

    Så jag håller med, trots att jag väl kanske inte kan klassas in i 25+ singlarna (jag är ju bara 24, och har ju bara varit singel i typ 99% procent av mitt liv, ganska exakt faktiskt).

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Susanna och Daniel, tack för era kommentarer. Det verkar onekligen som att vi dragit igång nån form av samtal. Gott. Och gillar tanken på att bli mer och mer kär i den man lever med.

    Och Daniel, jag håller med dig… Det där om att inte bli vuxen förrän då är väldigt tydligt ibland… 🙂
    allt gott till er!
  • http://barnabasbloggen.blogspot.com/ Jonas Melin

    Hej Josefine! Jag hittade din blogg idag och läste hela det här inlägget. Det är en fantastiskt bra text. Jag brukar ta upp den här frågan med mina elever på Mariannelunds folkhögskola, och när det är dags denna termin tänker jag ta med din text, om det är OK. Jag tycker att du ska sprida den så mycket du kan. Den är bra och mycket viktig!

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Tack Jonas!! Och vad underbart att höra att det tas upp på en kristen utbildning, guld! Mer sånt behöver vi. Använd texten så mycket du vill. Allt gott!

  • http://lindstromfunderingar.wordpress.com Lindström

    Hamnade idag i ett samtal med en kompis om det där med relationer och kyrkan. Tänkte på det här inlägget så nu har jag läst det igen. Det berör mig lika mycket denna gången. Du har satt huvudet på en viktig spik i denna frågan.
    Riktigt bra skrivet – Ville bara tala om det =)

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Tack Lindström! 🙂

    det snurrade om en hel del i min mailbox och uppenbarligen fanns behovet att skriva något här.
    Allt gott!
    J
  • Pingback: Självkänsla nu? - Arenius mitt i produktionen

  • Kia

    Fantastiskt! Så många tankar som inte bara rör gruppen singlar, utan som handlar om allt utanförskap.
    Vi släpper snart vår nya webbsida. Får jag lägga upp din blogg under vår rubrik Sociala medier?

  • Magdalena

    Tack! Har länkat till inläggen under vår församlings facebook-sida. Du säger det som många av oss singlar tänker men inte lyckats formulera.

  • Josefine

    Kia och Magdalena! Tack för uppmuntran! Länka på, jag tror samtalet är viktigt och deltar gärna. Allt gott!

  • carro

    jätteklokt inlägg. tröst för singlar i kyrkan..själv har jag lämnat kyrkan, mår faktiskt bättre utan den kretsen…
    men jag tycker om att höra dina åsikter.
    kram

  • Michael

    ”Universums längsta blogg – sorry…”
    Gerej! Så skönt med en lång och klok text som kontrast mot alla stympade twitterkorta tankespår som surrar omkring i tillvaron utan att leda någonvart.

  • Angeline

    Tack Josefine!!!

  • Alexandra

    Gillade inlägget! Känner inte till hur det är i kyrkan, men fick en liten inblick.