Ägnade gårdagen i Skövde. Pratade ledarskap och sånt i några timmar med en massa ungdomsledare från Skaraborg. Det är verkligen det roligaste som finns. Att gemensamt utforska hur vi kan bli bättre på att möta andra, leda andra, få andra att växa.
Och som alltid när man talar om de här frågorna så blir jag så där galet tacksam för alla de där människorna jag har mött efter vägen. De där som har gett mig historier jag alltid kommer tillbaka till. Avgörande ögonblick. Stunder man minns som vägdelare liksom. Vad hade man gjort utan dem?
Tanken svindlar lite när man funderar på vilken makt en människa kan ha i en annan människas liv. Tar vi vara på den? Gör vi rätt saker för att få andra att ta ett steg närmare sina drömmar?
På väg till Örebro för en föreläsning. Trevnad. Alltid kul att möta universitetsstudenter på nåt vis. Kommer dock på mig själv ibland med att jag föreläser i ämnen jag själv är helt trött på. Så är det väl gissningsvis för alla som föreläser. Men de där ämnena jag talar mest om – självförtroende, självbild, coachning… Det har gått så galet mycket trend i dem sista åren. Varje damtidning ska prata självkänsla och komma med tio enkla steg till en bättre självbild. Och jag tänker att det funkar inte så och jag blir så tröt på det äppelkäcka klämmiga ”jajamensan”. Och så inser jag att det ju är det jag håller på med själv också… Jag kommer stå där i eftermiddag, rita modeller och tala om steg som måste tas.
DNs Michael Winiarski skriver en sammanfattande krönika om sina upplevelser på Haiti de sista veckorna. Det är läsning som – liksom resten av rapporteringen – inte går att ta in. Jag försöker blunda och sätta mig in i de bilder Winiarski beskriver, men jag saknar helt referensramar.
Mest griper det tag i slutet, när han citerar en barnläkare som på frågan om han blir cynisk mitt uppe i alltihop svarar:
Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor – vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?
Det hugger i bröstet. Måtte det inte bli så, Gud. Måtte oss inte glömma. Var är autogirofunktionen i hjärtat, liksom? Hur ska vi påminna oss själva om att inte glömma, inte tappa? Och samtidigt, vilka andra behövande i världen har fått stryka på foten de sista veckorna för att mina pengar gått till Haiti istället för dit jag annars brukar skicka dem? När jag har råd med både och?
Måtte våra hjärtan komma ihåg att minnas mer än det som media tillfälligt lägger på vår näthinna.
Uppdaterat: Birger Thureson har plockat upp en liknande tanke i Dagens ledarblogg såg jag just. Överlag en blogg mycket väl värd att följa.
Jag tror att det är Lasse Åberg som har sagt något i stil med: ”Risken med humor är att folk tror att man skämtar”. Har tittat på en massa Monty Python på sistone. Det slutar aldrig att vara galet, galet bra. Har också diskuterat frågan om vapen och krig med en massa folk. Kombon blir – det här klippet. De första 90 sekunderna är ju lysande. Det blir så självklart på nåt vis. ”Om vi ger oss ut i krig med riktiga vapen så kan ju någon bli skadad! Det är ju farligt?!”
Tänk om vi hittade nåt sätt att fatta att det är så enkelt. Att det är helt kopiöst korkat att lösa sina konflikter på ett sätt där någon riskerar att bli skadad…
Jag jobbade med artister inom den kristna sfären under några år. Innan dess hade jag nästan aldrig lyssnat på musik från kristna artister och hade ingen koll på vem som var stor och vem man borde ha respekt för. Så när jag var i Nashville där de alla håller till höjde jag ganska sällan på ögonbrynen, jag visste helt enkelt till en början inte vem som var vem. Vem som hade livvakter och åkte eget privatplan och vem som liksom var helt ny och mest glad att få vara med. Jag lärde mig efter hand. Och då var det liksom för sent att bli starstruck.
Men en gång tappade jag det så där ordentligt, så att det blev riktigt pinsamt. Jag stod med ett par musikervänner utanför en av världens mest vältrafikerade hissar, den på Renaissance Hotel i centrala Nashville veckan då alla kristna artister är under just det taket (jag skojar inte, man kan få vänta i uppåt femton minuter på en av de sex hissarna, publicister ber en att vänligen räkna in hisstiden när man får tid för en intervju), när Sara Groves stannade till för att tala med dem jag var med. Jag gömde mig bakom en av dem. Vågade inte titta fram. Stammade när jag blev presenterad. Fick tunghäfta. Ville be om autograf och fråga om jag fick ta kort. Sen var hon plötsligt borta. Och mina vänner tittade på mig och kunde inte sluta garva förrän vi nåt tolfte våningen på hotellet (cirka… nio minuter senare).
Sara Groves… Förmodligen helt okänd för de allra flesta men jag tror att hon kan vara den vars texter jag oftast citerat. Så kloka, underfundiga, raktigenom visa och med en ärligheten som får det att isa i benen. Hon är där uppe med Robbie, fröken Törnqvist och Jars of Clay. Bland de stora textförfattarna i min värld. Så galet bra. Tänk att få sitta och äta middag med den här kvinnan en kväll och bara höra henne berätta. Det slår de flesta stora coola i världen…
Som hoppet i den här. Beskrivningen av de där ärren i livet som – om Gud får ge sig in i det och faktiskt ta kommandot, om vi vågar släppa kontrollen en stund – kan få bli vackra delar av vår karaktär snarare än fula skönhetsfel.
Om att tro sig veta vad man vill och sen blir allting tvärtom. Och om det sjukt sköna i reträtten. När man inser att man benhårt trott sig veta vad lösningen är hela tiden, bara för att upptäcka att det är ett större gott i livet att få det som är bäst – inte nödvändigtvis det vi bad om.
I passed understanding a long, long time ago
And the simple home of systems and answers we all know
What I thought I wanted, what I got instead
Leaves me broken and somehow peaceful
I keep wanting you to be fair
But that’s not what you said
I want certain answers to these prayers
But that’s not what you said
When I get to heaven I’m gonna go find Job
I want to ask a few hard questions, I want to know what he knows
About what it is he wanted and what he got instead
Om det svåra i komplicerade relationer. Och det oerhört sköna i att välja förlåtelsen. Och om att förstå att förlåtelse är en aktiv, pågående handling. Inte ett ord på sex bokstäver, snabbt avklarat när stormen lagt sig.
And I tried to remove myself from your path,
But I keep on waking up in the aftermath.
So I pick up again and say I won’t look back.
And I will not let this bitter root grow in me.
I will not let you leave that legacy,
But this constant fight is breaking me.
And every time I find healing, you’re making a new mess,
And I am learning the real meaning of forgiveness.
Och så här i början av ett nytt år, när man trött på sig själv försöker börja om.
God is doing a work in me
He’s walking through my rooms and halls
Checking every corner
Tearing down the unsafe walls
And letting in the light
Will you help me be new
Will you hold me to the promises
That I have made
Will you let me be new
Forgive my old self and my old mistakes
- Help me be new
Kort och gott. Ta en stund och upptäckt Sara Groves. Det är värt det. Det är så rätt på nåt vis. Hon är värd alla eventuella pinsamma stunder av tunghäfta.
Rätt soft helg. En del jobb, en del film, god mat och konversation i mängd. Vad är det med vintern? Varför tycks jag aldrig vakna riktigt?
Körde en klassiker en morgon, frukost i sängen och hela Borta med vinden på en gång. Den är ju egentligen inte så bra. Den är ju inte det. Men det faktum att det är en sån klassiker, att den innehåller så många odödliga repliker, och att den liksom är gjord för över 60 år sen gör den ändå sevärd på nåt vis.
En sak slog mig. Scarlett sliter genom alla år och krig och svält med att känna sig älskad. Men hon låter aldrig nånsin någon försöka, för att hon inte kan släppa sitt eget förflutna. Och det tar liksom till den allra sista scenen innan hon inser att den där lurken Ashley aldrig älskat henne tillbaka, förmodligen har han älskat idén om henne, om det perfekta prasslet, om äventyret vid sidan om det stillsamma perfekta livet med Milly.
Funderade en sekund på hur många av oss som lever så? Som håller benhårt fast i saker som sedan länge är döda. Gamla jobb, drömmar, kärlekar, tankar om utbildningar, om hur livet skulle bli, om vad man trodde Gud ville, av romantiserade guldkantade tonårsbilder av en vuxen tillvaro… Och vi håller så hårt att vi missar varje chans framför ögonen. Tills det är för sent. Puckat.
Don’t fight the feeling, relax
Oh child the knots are in your back
‘Cause you’ve been holding on
I can only feel you when you’re reaching out…
Jag har ett litet problem med min egen Internetaktivitet på nåt vis. Har grubblat rätt mycket på det sista veckorna. Jag känner mig så galet ofta väldigt, väldigt pretentiös. Jag intalar mig att det är ok här, bloggen ligger ändå på mitt arbetes hemsida och jag förväntas väl liksom ha tänkt nåt. Men ibland tänker jag att jag liksom måste upplevas som hög på funderingar och analyser när jag egentligen mest vill kolla Gossip Girl och pilla mig i naveln.
Å andra sidan – sen sen tar jag en vända runt de goda teologernas bloggar. De är män nästan allihop. Har skägg. Eller åtminstone glasögon. Och de skriver djupa insiktfulla klokskaper som får mig att tänka att allt det jag skriver är bara galet banalt. De lyckas sammanfatta stora vackra funderingar i precis lagom mängd ord.
Och sen tänker jag att jag ju vet att jag inte måste jämföra. Att jag vet att jag får vara både och. Och att jag nog får tipsa om sjukt bra debattinlägg på en facebooksida fylld av fikaberättelser och väderuppdateringar. Och att jag får lägga in den här låten från ev de artister jag tror mest på inför 2010 nedanför det här meningslösa inlägget i en annars ibland lite överpretto blogg.
På tal om samtalet om singelskap och normer eller att nå utanför kyrkan till de som behöver medmänniskor och annat sånt. Libris media har ganska nyligen släppt en bok av prästen Olle Carlsson med titeln ”Mitt himla liv”. I en intervju inför releasen säger han nåt… himla klokt.
Den fromma frikyrkomiljön är fantastisk att växa upp i! Det är nyktert, gifta föräldrar, ordning och reda, stabilt oc
h tryggt. Men det finns en risk att normen skapar en bild av att man inte får komma med hela sig själv, att hela människan inte får plats där. Strävan efter helighet och renhet är naturligtvis god, men det finns skäl
att också visa
sin sårbarhet, att ta av sig de fina maskerna. Annars bygger vi murar mot omvärlden — språket och präktigheten blir avvisande.
Så sant. Så vad gör vi? Jag återkommer till det hela tiden. Hur leder vi människor – lever med människor – mitt i nåt som i sin strävan efter gott ibland har blivit alltför blankpolerat och rentav dömande i andras ögon? Utmaningen är inte liten.
h tryggt. Men det finns en risk att normen skapar en bild av att man inte får komma med hela sig själv, att hela människan inte får plats där. Strävan efter helighet och renhet är naturligtvis god, men det finns skäl
