Min ickebloggursäkt – eller den internaste bloggen sen Hjälmaren brann

Skriver riktigt sällan nu, jag vet. Oftast är det ett tecken på att livet är lite för bra. Så kan nog vara fallet även nu, tror jag. Jag tillhör de där som man lätt skulle kunna misstolka som konstant deppig om nån fick tag på mina dagböcker efter min död eller så. Jag skriver bara när jag mår kass, på nåt vis. Kanske är det likadant med bloggande om än mindre dramatiskt, det goda livet tar över ibland kort och gott.

För bra har det vart. Lyssna bara på den här helgen liksom. Jag måste få beskriva den i ord så att jag minns den själv (nyhetsvärdet på den här bloggposten är alltså under all möjlig kritik, hoppa flera stycken om du vill läsa nåt som inte bara är superinternt). Åkte till Örebro i torsdags för att göra ett konferencierjobb på ett jubileum och så här urartade det (vill utfärda en skarp superlativvarning):

Torsdagskväll; trevligt jubileum följt av långt eftersnack med mina gamla kollegor på STARTcentrum, riktigt skoj människor de där.

Fredag; jobb på förmiddagen, lunch med grymma Rickard på EFK Ung, lite häng på min gammelgamla arbetsplats EFK, finmiddag med djupt efterlängtad vän, konsert med Svenska Kammarorkestern och Praise Unit, chockerande nog dirigerad och arrangerad av min storebror (och jag måste strunta i all form av ödmjukhet och bara få vara en galet stolt syster, läs det här), därefter –  lite omtumlad av upplevelsen – fantastiskt fint häng med efterlängtade vänner med den ljuvliga bonusen att en av de finaste människor jag vet precis kommit hem från över ett halvårs frånvaro och gjorde hela världen lite ljusare.

Lördag; långfrukost med min vackra och kloka vän vän Elin som dessutom var fin nog att låta mig bo hos henne genom hela festen, alldeles för dyr men så väldigt värd lunch med en vis och utmanande ung kvinna, eftermidagshäng med nära, nära vänner där liksom den siste av oss äntligen fick möta nytillskottet Emma, snart tre månader kaxig. Sen middag med två till av de där som man går och längtar efter och som man liksom har rutiner med man bara måste följa när man äntligen ses, och sen följdes middagen upp av att fler anslöt sig och nya och gamla vänner möttes och allt blev så där rörigt härligt bra.

Söndag; Jobb hela förmiddagen vid lång frukost och tända ljus, lunch med en av de där männen som liksom var tonåring alldeles nyss men som visst blivit helt vuxen och vän och gentlemannamässig och bjuder och berättar härliga saker om livet och som låter mig vara med, söndagsskolfest i kyrkan med luciatåg och många stolta tårar när brorsbarnen glittrade i kapp med sina girlangglorior (helgens konversation: Jag; Vad duktiga ni var i luciatåget! Aina, 4; Tack, vi försökte att göra vårat bästa), lite snabbt häng med de vänner som fortfarande var missade och som jagade runt på sina barn i kyrksalen, lite mer jobb och sen fantastiskt skön filmkväll med Elin i soffan.

Måndag; Förmiddagen i spännande möte med coola människor som håller på att dra igång nått nytt som jag än liksom inte vet om jag får berätta om men som jag är så smickrad över att få vara med om, lunch – kanske festens största höjdpunkt – med den där från utlandet hemkomne, ni vet en sån där vän där man liksom inte bara har sänkt garden… man har glömt garden i en annan stad, utmanande, utmattande, fantastiskt… jobbeftermiddag, och sen en märklig, magisk middag på kvällen med elva människor som jag på ett eller annat vis har jobbat tillsammans med i något av de jobb jag har haft inom kyrkan genom åren, det berättades historier och livsöden, det utmanades och lugnades, det kom förvissning från förr ihop med hopp om framtiden, omtumlad igen. Att få vara med.

Ja, men alltså… Vem hinner blogga? Lite för lite föräldrar och familj en sån här helg och ett par missade hjältar som inte var hemma (nån passade på att bli arresterad) men i övrigt nån slags konstant himmelrike från start till mål. Inte min poäng att liksom radda upp nån slags perfekt tillvaro av kloka, intressanta, vackra människor, vi vet alla att livet inte alltid ser ut på det viset men en sån här helg – när alla dyker upp på en gång på nåt vis – blir det så uppenbart vad man har. Och jag är så duktig på att inte se det, på att sluta stirra längre än två centimeter framför mig. Är en sån ensamräv. De gånger jag tänker för mig själv att jag inte vet vilka jag har att umgås med ska jag slå mig i huvudet och läsa den här bloggposten. Vilken rikedom. Man inser det när man buntar ihop de flesta på bara ett par dagar (men mer än ett par dagar i det här sociala tempot skulle jag å andra sidan aldrig orka eller vilja…)

Den för bara med sig en tanke som jag försöker stoppa där långt bak i huvudet. Det är det här med lokalpatriotismen. Med hemstaden kontra huvudstaden. Med att veta vad man har. Vi talade om det lite i helgen, jag och en av mina nyligen Stockholmsflyttade vänner. Och han uttryckte det klokt. Han sa nåt i stil med att om man är ensam i Örebro (gissar att det funkar för vilken mindre stad som helst) så har man valt det, människor är –  för många av oss – alltid bara några minuter bort. Men om man är ensam i Stockholm så är man inte sällan offer för omständigheter. Logistik, scheman, pengar, jobbmängd… Kan ligga nåt i det.

Men helgen fick mig också att tänka än mer på något jag grubblat över sista veckorna och som får bli en alldeles egen bloggpost när jag klurat lite mer. Jag har funderat massor på varför så få av mina kristna vänner i Örebro hittar en församlingsgemenskap i Stockholm. Jag vet många som har försökt men som liksom inte tycker att de passar in. Och nu står jag här själv och försöker. Jag visste att kulturer kan se olika ut, och har rest runt mycket i kyrkor runtom i landet, men att det skulle vara så här olika trodde jag nog inte. Min helg i Örebro har inneburit väldigt lite rena kyrkobesök, eller sammankomster ordnade av kyrkan, men väldigt, väldigt mycket kristen gemenskap. Hm… ah, jag återkommer till det där i en annan post, som sagt. Det tål att funderas kring.

Precis som det där med vänner kontra ensamhet, förresten. Var i min stoppade helg fanns det plats för den med mindre stoppade helger?.. Gah, här finns ju bloggposter för halva nästa år.

Nu ska jag göra utskick, fortfarande njutandes värmen från helgen. TACK, fina vänner! Jag är rik.