Välta fördomar

Ibland får jag för mig att Jesus liksom klär ut sig och går runt bland oss dödliga. Åkt galet mycket tåg i helgen. Sista resan Vårgårda – Stockholm var jag rejält trött. I samma vagn som mig satt en man i 55 – 60 årsåldern. Han var riktigt illa klädd i halvtrasiga kläder och han släpade på en gammal rullväska från sjuttiotalet som han hade packat en massa påsar ovanpå där saker föll ur hela tiden. Redan i Herrljunga började han gå i gången fram och tillbaka, förvirrad över vart han skulle av om han skulle till Stockholm. Jag hörde honom byta ett par stolpiga ord med konduktören. 

Till slut satte han sig bakom mig. Och tog upp sin telefon. Modell äldre. Han hade inte stängt av knappljudet. Jag trodde ett tag att han hade en högtalare kopplad till knapparna. Han tycktes spela nån form av spel och jag höll på att bli vansinnig på ljudet. Gjorde den där fula man inte får och vände mig om och blängde ett par gånger. Funkade inte. Började tänka att jag skulle be honom, helt vänligt, att stänga av ljudet, kanske visa honom hur man gjorde. Men ljudnivån på knapparna och det taffliga samtalet med konduktören fick mig att tänka att det skulle bli ett krångligt och onödigt långt samtal (man är inte sitt allra bästa när man är för trött ibland…). Så jag stod ut. Sur.

Sen ringer killens jättegamla telefon. Och när han svarar inleder han, med en av de vänligaste och trevligaste röster jag hört på ett tag, ett långt samtal med någon om ett rättfall han just jobbar med och han tar lång tid på sig att förklara de juridiska vändorna och hur hela processen kommer gå till. Han uppmuntrade, tröstade och avslutade med varmaste lyckönskningar. 

Där fick jag. Dumma, trångsynta, småsinta Josefine. Killen fortsatte sen att fixa med sina påsar, tappa saker på golvet, krångla med sin telefon. Han fick väl hålla på då. Själv satt jag och smålog lite havskamset. Ljudet var inte mindre störande, men vad roligt det är när ens fördomar blir välta. När mina snabba beslut om vem någon är, i vilket fack någon ska stoppas, välts. Som när min helrakade, vältränade polare började flirta med ett litet barn på ett flyplan häromsistens och alla runtomkring log, för inte ska väl han? Han borde väl vara hård och svår? Hade jag charmat barn hade ingen brytt sig, men han, oh , så sött..

Ha ha Lika roligt varje gång.