Måndagsartist: En hyllning till den förste

Det slog mig igen när jag åkte hem på tåget från Vårgårda och min date med 65 ungdomsledare för ett par veckor sedan. Jag var trött. Så där till tårarna trött. Och jag hade lyssnat på min egen röst alldeles för länge under dagen. Och som vanligt funderade jag över om jag hade bidragit alls. Om jag hade varit full av min egen fåfänga och vilja till bekräftelse eller om jag faktiskt hade gett något som byggde upp någon annan. Alls. Om jag hade lyssnat. Och då dök den upp i hörlurarna. Den där låten igen. Som så ofta satt saker i perspektiv. Som hade en alldeles självklar plats när min vän Guran för några år sen bad mig lista de viktigaste låtarna genom livet.

Om jag ska göra en ny liten bloggsatsning och skriva om artister på måndagarna så finns det många givna. När andra refererar till böcker refererar jag så ofta till sångtexter. Men det finns bara en given plats att börja. Ingemar Olsson. Min barndoms hjälte. Den enda människa under min tid på skivbolaget Naxos som gjorde mig starstruck när han plötsligt dök upp på lagret (vilka var dc Talk liksom?). Låtskrivaren och artisten som var rebell med träskor på sextiotalet, som fortfarande vill få oss att tänka en vända till idag och som jag, när jag väl kommit över stjärnchocken, har haft förmånen att få arbeta en del med genom åren.

Det finns alltid en rad från Ingemar att ta till liksom. Och jag vet inte om han skulle hålla med mig, eller göra samma tolkning, men jag tar mig friheter att ta till hans ord lite nu och då efter vägen.

Som när herr Öholm för några veckor sedan kallade EFK Ung-personalen för ”rosenkindade skogsmullar”, då var han där i huvudet, som nån slags replik till alltihop:

Jesus gick på denna jord och gav röst åt sanningen

Dödad i ett justitiemord, men han uppstod igen

Vi som äger en kristen tro, vad blir det utav den?

Uppstår handling, eller bara ord? Lever kärleken?

Vad ska vi göra?

Jo, vi ska komma och störa

Och vi har ingen tid att förlora

(Komma och störa, I full Frihet, 1983)


När jag var som tröttast på de politiska benämningar som  kastades på mig, eller som jag förväntades passa in i:

Jag blev besviken till höger

Jag blev besviken till vänster

Men sedan blev jag till sist

Jesusextremist

(Jesusextremist, I alla fall, 1973)


När samtalet om varför unga lämnar kyrkan tar fart:

Na-na-na, alla sa att jag skulle va’ helt uppenbar

glida in i schablonernas enkla värld, färdiga svar

Bara gapa och svälja och hålla med, hur lätt som helst

Na-na-na, na-na-na, na-na-na-na-na

Jag vill bestämma själv

(Jag vill bestämma själv, Rockpoet med 1000 röster, 1986)


I funderingarna kring ledarskap, status, hierarkier och att vara nåt i andras ögon:

Välkommen ner på jorden

Du är gjord för att leva här

Har du inte fått mer än nog än

Av din egen privata värld?

Du kan få lämna dina luftslott

Som bara är en illusion

Du är helt enkelt genomskådad

Du kan få byta position

Vara dej själv igen

Du slipper att vara stjärna

Sväva ensam i det blå

Om du vill det än så gärna

Där blir du aldrig nöjd ändå

Det finns en plats där du hör hemma

Där du får vara den du är

Du är helt enkelt genomskådad

Men lika välkommen för det

Välkommen hem igen

(Genomskådad, En liten bit I taget, 1978)


Jag skulle kunna dra exempel resten av kvällen. Han talar om sex så det blir relevant (Det enda vi hann), han pratade om maskiner som ersatte det viktigaste redan i slutet av 70-talet (Relationer). Han vågar sårbarheten (Älskade människa, Behöver Hjälp och en massa fler), han talar om vänskapen i de där nära cirklarna (Mina vänner), han återkommer nån gång på varje platta till den rika världens ansvar för resten av den här planeten.

Jag kommer kort och gott ständigt tillbaka till Ingemar. Och jag är tacksam för det rika textbagage jag har fått med mig genom livet. Så. Helt självklart, min första blogg om artister blir en hyllning till Ingemar!

Låten från tåget? Den som så ofta dyker upp? Här är den. Och om jag dör hastigt och lustigt, kan nån påminna folk om att den ska vara med på min begravning? Så här tror jag det är med livet. Så vackert. Så självklart men så fullt av dimensioner.

Jag har legat i min säng och blundat

tänkt på när jag dör

Tänkt på andra och mej själv och undrat

vad vi lever för

Allt som jag har lagt ner min tid på

– vart har det tagit vägen

Alla ord jag har sagt

och allting som jag har gjort

Är det borta och finns inte mera?

Fick nån människa mod till att leva?

Det är hoppet som bär mej

Vissa människor kan göra mycket

andra bara finns

Vissa lyckas i sitt eget tycke

Vem är störst och minst?

Kanske allting som sker av kärlek

har ett värde som varar

Medan allt annat ytligt märkvärdigt bleknar bort

Ingen mänska har levat förgäves

som av kärlek har gjort vad som krävdes

Det är hoppet som bär mej

När en vacker dag mitt liv är över

och min tid är slut

finns det ingenting som jag behöver

som jag haft förut

Och ju mera den tanken slår mej

desto bättre förstår jag

att en gång har jag ingenting jag kan lita på

utom löftet jag fått utav en

som har dött, men har uppstått igen

Det är hoppet som bär mej

(Hoppet som bär mig, En liten bit it taget, 1978)



Alla texter ©Little Beat Music.
www.ingemarolsson.se

  • Daniel Råsberg

    Detta var en vacker och viktig hyllning. Han har tycker jag fått allt för lite utrymme. Eftr denna postiva affiramation så funderar jag på om inte utgivningsdatum för ”liten bit i taget” är 1978
    fin blogg
    Daniel i Belgrad

  • http://arenius.swedmedia.se Josefine

    Så sant, åtgärdat!!

    Och TACK, både för uppmuntran och medhåll. Mer Ingemar åt folket!
    Allt gott till dig i andra änden av Europa!
    J
  • Pingback: Ledmotiv för ett nytt samfund — Josefine Arenius