Om du skulle fråga ett par av mina närmaste vänner vilken som är den viktigaste sången i mitt liv, skulle de förmodligen svara samma sak. Den vackraste sången jag vet, den jag trotsat min brist på sångröst och sjungit för alla syskonbarn, den jag har skickat med resande vänner i små nedsmugglade mp3-spelare, den jag lämnat efter mig när en era tagit slut.
Rebecka Törnqvists ”I don’t know why” låg med på hennes andra platta ”Good thing” som kom 1995, två år efter den fantastiska debuten ”A night like this” (en skiva som jag vågar tippa för alltid kommer ligga med på min fem-i-topp-lista). Det är en enkel, pianobaserad ballad som liksom tar över hela mitt hjärta varje gång jag hör den. För dig med spotify finns den här och för dig utan så måste du ändå läsa texten. Så är det bara.
I don’t know why
the sky is so blue
And I don’t know why
I’m so in love with you
But if there were no music
Then I would not get through
I don’t know why
I know these things, but I do
I don’t know why
but somewhere dreams come true
And I don’t know where
but there will be a place for you
And everytime you look that way
I would lay down my life for you
I don’t know why
I know these things, but I do
I don’t know why
but some are going to make you cry
And I don’t know why
but I will get you by, I will try
They’re not trying to cause you pain
They’re just afraid of loving you
I don’t know why
I know these things, but I do
I don’t know why
the trees grow so tall
And I don’t know why I don’t know anything at all
But everytime you look that way
I would lay down my life for you
I don’t know why
I know these things, but I do
I don’t know why
I know these things, but I do
Kanske är det tjejig musik, eller musik för oss lite sentimentala i tillvaron, men jag kommer ständigt tillbaka till Rebecka. Och för dig som nån gång fått hjärtat bara lite krossat så finns här en brunn av lämpliga texter att ösa ur. Och förresten, när du är lycklig med alla delar av tillvaron också, jag har plockat fram Rebecka ur bakfickan i alla möjliga sinnesstämningar. Här är mina bästa nybörjartips om du vill ha en introduktion till en av mina största favoriter i musikväg!
Trevlig måndagskväll på er, nu ska jag snart åka och repa!
Journalisten Simon Bynert är en av de skribenter runtomkring mig som har lättast att fånga mig med ord. Han använder språket på ett sätt jag ser alltför sällan. Framförallt ser jag det sällan i dagstidningssammannhang vilket gör att jag glädjer mig extra mycket över att han just nu finns på den fina lokaltidningen hemma, Nerikes Allehanda. Idag skrev han en helt lysande krönika om mäns våld mot kvinnor, där han satte fingret på så många saker som det liksom gör lite ont att behöva ta i. Han skrev ur sitt perpektiv som ickeslående man som vill kunna hitta konkreta sätt att hjälpa och han ställde ett gäng riktigt viktiga frågor.
Indrag återpublicerade den nyss på nätet. Ta ett par minuter och läs. Och ta med den till samtalet i husgruppen, runt köksbordet, i soffan eller på puben ikväll. Ämnet berör.
Överlevde andakten. Ingen tycktes ha några större teologiska invändningar och jag upplevde på nytt rikedomen att be ihop med människor man också arbetar tillsammans med. Guld värt.
Men till en helt annan sak, om möjligt också på spåret kommunikation (krystad övergång). På restaurangen där vi ofta äter lunch finns det väldigt mycket engelsktalande människor, förmodligen är det mestadels gäster till Ericsson, som har mycket verksamhet i husen omkring. Idag när vi kom dit så var det slut på ett av dryckesvalen. Då hade de satt upp en fin liten lapp, där de också målat en liten ledsen smiley som för att visa att de verkligen beklagade. Men med tanke på det internationella klientelet kanske man borde funderat över ordvalet? Den ledsna minen blir en klen tröst liksom…
Ska leda morgonandakten på jobbet. Jag är aldrig vaken så här tidigt annars, så jag är liksom aldrig med på andakten i fråga. Men leda den ska jag visst envisas med att tacka ja till. Vad sjutton säger man till tidningen Dagens samlade vishet och en massa kloka människor som har hört allt redan?
När ska jag lära mig? Det är det här med att förbereda sig alltså…
Min första mobiltelefon var av märket Philips och hette nåt typ Fizz (jag hade haft en NMT-tegelsten innan som egentligen var pappas, och som jag lyckades få stulen…). Om knapplåset var i kunde man ändå via en knapptryckning ringa SOS Alarm vilket ganska ofta resulterade i att jag hörde en röst i väskan som sa: ”Hallå, behöver du hjälp? Hör du mig? Vad har hänt och vart finns du nånstans?”. Halvbra idé.
Hela samtalet runt mobiler till en början handlade om huruvida det var ”på riktigt”. Ingen kunde väl avhandla riktiga saker över mobiltelefonen (särskilt inte som det kostade sex sura spänn i minuten!)? Det var en statuspryl, ett sätt att säga att man trodde man var viktig, behövde vara nåbar. Minns att jag satt på ett café en gång där en man pratade högljutt i sin mobil då den plötsligt ringde…
Sen blev mobilen var mans egendom och Internetrevolutionen tog över vårt medvetande. För min del började det med att jag gruppchattade på Telias portal och nån där som kallade sig ”kungen” berättade att man kunde starta en egen mailadress så man kunde prata mer ostört. Det var inte tal om att prata med folk man redan kände, utan att skapa nya kontakter med halvt verkliga halvt virituella karaktärer i cyberspace. ICQ blev MSN och sen samlade jag alla kommunikationsprogrammen i Adium. My Space blev Facebook och sen startade Facebook en chat. Bloggar blev mikrobloggar och sen kopplades alltihop i en salig röra.
Och nu är vi nånstans med hela den här Internetvärlden där vi var med mobiltelefonen för 10 – 15 år sen. Ska vi erkänna att den är på riktigt? Fortfarande möts man av ”hur mycket tid att leka har du egentligen?” när man är aktiv på Facebook. Fortfarande mäter vi relationer i hur ofta vi sitter ned ansikte mot ansikte. Fortfarande låter vi tonårsbloggarna härja ganska ostört med ursäkten ”det är ju bara på nätet”. Antimobbingorganisationen Friends ser idag den största utmaningen just där, men vi kan inte göra nåt åt det om vi inte ser att den sociala media-revolutionen är på riktigt. Det är inget vi gör med vänsterhanden på sidan om, eller för att ta en paus i jobbandet. Många av oss för våra viktigaste samtal om jobb, tro, utveckling, livet och relationer över trådlösa nätverk idag. För att inte tala om hur lätt det blivit att göra sin omvärld större om man så vill. Och världen mindre.
Carl-Henric Jaktlund skrev just en lysande bloggpost om hur de sociala medierna och vårt nya sätt att samtala och hantera relationer påverkar oss. Den mamma som igår dog i en trafikolycka var en väldigt aktiv person på Twitter och sörjs nu av en stor grupp människor som aldrig mött henne ”på riktigt”. Det välter begreppen om vad på riktigt är. När sker de verkliga mötena? När har man rätt att känna uppriktig sorg? Inte, som Carl-Henric påpekar, att jämföra med dem som levde närmast förstås, men ändå i all sin äkthet legitim.
Våra snabba uppdateringar om barnens sjukdomsgrad, tråkvädret eller den lyckade dagen på jobbet får aldrig ersätta det djupa, innerliga, sanna som sker i våra viktiga möten. Vi får akta oss för att skapa oss varsin privat arena och sluta prata med varandra för att istället tala för varandra. Men kanske är det också hög tid att vi slänger ut det sista av de oskrivna regler som säger att det vi digitalt kommunicerar med varandra inte skulle vara på riktigt? På något vis skulle vara mindre värt? Kärleksförklaringarna, klokskaperna, ropen på hjälp, mobbingen och de nya mötena där ute/ uppe/ mitt i allt kräver samma hantering som resten av vårt liv. Våra ord har samma makt där som över fikabordet och bör hanteras därefter. Med samma omsorg och eftertanke.
Jag vet inte om någon av er minns en liten obskyr high school-serie på TV som hette Popular? Den gick några säsonger på söndagseftermiddagar typ. En serie som var ganska lätt att leva utan. Men om du någon gång såg den så hörde du fantastiska Kendall Payne i ledmotivet Supermodels. Skön låt, bra text, bra röst.
Payne släppte sin debutplatta, Jordan’s sister, 1999 och jag föll pladask. Det fanns nåt lite råare, litre ärligare och naknare i hennes musik än i många av de kristna unga sångerskor som delade genre med henne. Hela den skivan, liksom de som kommer efter, är värda din uppmärksamhet. Men hon hamnar som måndagens artist för en enda låt, en fantastisk låt. En sån där som alltid kommer ligga på tio i topp och som jag kommer gå tillbaka till de dagar jag undrar vad jag håller på med. Som jag har ”gett bort” till vilsna unga människor som klurar på hur man tar sig vidare, liksom.
Jag försöker så ofta bära sanningen själv. Försöker vara allt det jag egentligen vet att jag inte klarar. När det enda jag gång på gång behöver påminna mig om är att jag bara behöver vara jag, och låta den som vet göra saker genom mig. Och jag hamnar så lätt i läget, när alltihop känns för mycket, när det vi hafsigt och ibland smått nedlåtande benämner som frikyrklighet kväver mig, att jag vill strunta i alltihop. Uppgivet ge upp och slå igen dörren bakom mig. Slänga ut barnet med badvattnet.
Den här sången påminner mig.Om varför. Om vem jag är. Om platsen jag vill vara på. Bra sak en måndag som denna.
Digging deep, I feel my conscience burn.
I need to know who and what I am.
This hunger jolts me from complacency.
Rocks me, makes me meet myself
Jacob walked a limp to remind him
Of the greater gift of the greater one.
But when I fell, I fell to my own resources
How can I carry the truth if I can’t even crawl to you?
I wanna feel something sweeter than this sin.
Cover me in leaves roll me over again. I’ve been everybody else now I want to be.
Something closer to myself
Paint me in a different light.
Shed me yet another coat of skin.
Mark me with ash until I’m clean again. ’cause I’m so sick and tired of being sick and tired.
I know I can love you, I know that I can
I min hemstad finns det en stor syrisk ortodox kyrka. Den har hundratals medlemmar och ett ganska starkt inflytande över en stor del av stadens invandrade befolkning. Jag har varit där ett par gånger och slås alltid av värmen och feststämningen.
Idag på fikat lärde jag mig om den maronitiska kyrkan i Libanon. Hade ingen aning om hur många Libaneser det finns i Sverige som tillhör den delen av vår kyrkfamilj, vi talar om tiotusentals tydligen. Fantastiskt spännande. Och sen hamnade jag i ett samtal om den koptiska kyrkan i Egypten som en kollega till mig har en del av sin uppväxt i.
Och det slog mig, inte för första gången men ändå, att vi så ofta glömmer de stora grupper kristna som finns i Sverige tack vare våra invandrade kulturer. Och jag vet att det här inte är en nyhet på något vis, men vi talar så mycket om att kyrkan krymper och att färre och färre är kristna i Sverige. Hur vore det om vi skulle hitta vägar att förena oss så mycket mer med kyrkotraditioner som vi är mer ovana inför? Vad skulle hända om vi började, på allvar, se oss som familj?
Tänk vilken rikedom vi går runt och missar åt båda håll. Det är väl lite korkat, är det inte det?
Vi är många som har sörjt nedläggandet av tidningen Trots Allt. Nu dyker det upp en… sida på nätet där flera av Trots Allts bästa skribenter, ihop med ett par riktigt sköna, mindre kända, kort skriver om allt från musik och film till politik. Eller om allt flyter ihop kort och gott. Vardagsreflektioner blandas med intervjuer och, snart sagt, manifest. Värt att kolla upp direkt – Indrag.se
Fantastiskt initiativ. Så snygg sida. Så mycket kloka tankar. Så bra upplagd. Höga förväntningar! Förutom det givna, missa inte underbara Emelie Holms poesi. Mer sånt. Glädje mitt i en annars ganska trött onsdag.
Sitter och förbereder en föreläsningsdag vi ska ha med John Burke den 4 mars nästa år (den blir nånstans i Stockholm, mer info kommer, men boka in datumet redan nu).
Den här killen har saker att säga. Och framförallt talar han runt frågor som jag upplever är väldigt aktuella i våra kristna sammanhang just nu. Här är en liten sammanfattning av vad han sa när han var med på Leadership Summit förra året.
Kom och var med den 4 mars! Förutom god undervisning blir det massor av tid för frågor och samtal.
