En kärlekshistoria

Det är bara några få minuter kvar nu. Några ynka minuter innan musiken drar igång, dammet yr framme vid scenen och den gamla Ladan fylls av rösterna från nästan 4000 människor. Frizonfestivalen startar om typ… nio minuter. Jag trodde jag var coolare än så här, jag trodde jag skulle klara av det. Men, hjälp… vad jag längtar hem. Jag vill vara där, vill vara med, jobba vid sidan av mina finaste vänner. Vill få ge tillbaka bara lite av allt det jag fått.

 

Frizon är en så stor del av min historia, en bit av min egen identitet. Jag hade ingen aning om hur stor del av mig festivalen skulle ta när jag klev in på Nybygget Ungs kontor nån gång i slutet av 1998. Hur lycklig den skulle göra mig, hur mycket jag skulle lära mig, hur ibland destruktivt den skulle äta upp mig. Jag hade ingen aning om hur ifrågasatta vi skulle bli, hur mycket konflikter vi skulle få ta, hur det skulle ses på oss. Jag hade ingen aning om hur många som, år senare, skulle relatera till den där gamla Ladan som platsen där de mötte sin frälsare. 

Googlade lite och hittade den tackblogg jag skrev inför festivalens tioende år, då jag fortfarande var med i ledningsgruppen. Den säger det rätt bra. 

Min mobil fylls av mess och uppdateringar just nu, allt verkar flyta där hemma. Jag saknar er!! Lycka till nu, vänner!

Frizon handlar om Jesus. Ytterst sett, bara om Jesus.