Jag har inte kommit igång än med min låneportfölj på Kiva, det knäcker mig lite, måste ta tag i det.
Men vill passa på att tipsa om en annan organisation jag älskar att vara en del av. Det amerikanska bandet Jars of Clay startade för några år sedan Blood:Water Mission. Deras första mål var att vara med och gräva 1000 brunnar i södra Afrika. Sedan starten har de utvecklats och har mer och mer projekt. Bandet hade i många år samarbetat med olika organisationer men insåg att de ville göra något själva, där de hade full kontroll över administrationskostnader och liknande. De tyckte också det var dags att kyrkan tog frågan om AIDS, rent vatten och fattigdom på allvar. Bandets sångare, Dan Haseltine, uttrycker det så här:
”Clean water is a powerful way to begin a large scale conversation about AIDS. The 1000 Wells Project is a simple campaign that has very little controversy surrounding it. It is difficult to argue whether or not a person should have clean water. It is also difficult to deny the equation: $1= clean water for 1 person for 1 year. And it is vital that the church begin to build relationships with African communities. When a well is built, a conversation is started, a relationship between the church and the community benefiting from the project begins. This is the seed of a worldview shift. This is what excites us about this project.”
Direkt på hemsidan kan man vara med och ge till projekten på ett säkert och enkelt sätt och man kan läsa om hur arbetet fortlöper. Du blir dessutom utmanad att hänga på Jars i diverse satsningar för att bidra mer – som att bara dricka vatten och avstå från alla andra typer av vätska i 40 dagar.
Jag vet att det finns väldigt många organisationer – både i Sverige och utomlands – som gör ett superbra jobb. Men jag har speciellt fastnat för B:WM. Jag gillar tonen. Utmaningen. Allvaret. Och ja, musiken och pojkarna i bandet också. När vi nu ändå håller på.
Det finns mängder av personlighetstester att göra. När du söker jobb, när du väljer utbildning eller när du ska funka med din arbetsgrupp. Från de hemska veckotidningstesten till mer eller mindre seriösa vetenskapligt utformade tester som kan kosta tusentals kronor. Jag har utbildat mig i en del av dem. Några är jag riktigt skeptisk till, de riskerar bara att placera människor i fack de får svårt att ta sig ur.
Men häromdagen ramlade jag över det här testet på nätet. Ett relativt enkelt men ändå seriöst test för dig som funderar över nästa steg i tillvaron. Låt det inte fatta beslut åt dig, men klurar du på vad du passar till kan det här vara en riktigt bra tankeställare! Om inte annat är det kul att analysera sig själv emellanåt
Haft en dag av planering inför hösten tillsammans med herr Grahn. Vi hamnade i höjdpunkter från saker vi sett och hört från tidigare GLS. Titta på det här klippet. Titta på HELA. Så värt det.
Blir peppad. Låt oss gå ut och förändra världen Låt oss börja nu på en gång.
Jag var för golvad för att skriva nåt om David Gergen direkt efter att han hade talat på Leadership Summit. Och sen har jag tappat bort det. Dåligt. För faktum är att jag skulle kunna peppa dig att åka på GLS bara för den här killen. När han hade talat klart sjönk mina axlar med två decimeter. Jag hade suttit på yttersta änden av stolssitsen och lyssnat tokintensivt. Killen har varit rådgivare till fyra presidenter och är nu expertkommentator på CNN. Han samtalde med Hybels, i stor ödmjukhet, om maktens baksidor och om vilka maktens män och kvinnor är.
Det är sällan jag har blivit så golvad av erfarenhet som under den där timmen. Jag har vänner som nästan vänder i dörren om de upptäcker att talaren är en man över femtio. Och visst – vi behöver mängder av fler kvinnor och unga människor i våra talarstolar. Men få saker får mig att lyssna till så mycket spm någon – man eller kvinna – som har decennier av erfarenhet av ryggen och som ödmjukt delar med sig av sin visdom. David Gergen for president! Googla den här killen… det är värt det.
Ok. det har varit en spännande vecka. Jag har varit konferencier för ett event med extremt mycket tidsomställning i huvudet och tusen saker i tankarna. Har hunnit med ett gäng seminarium också. Det är så oerhört roligt att möta unga människor som vill saker med sina liv. Och det här är ett riktigt coolt projekt som STARTcentrum ordnar. Kolla in det på här. Vi avslutade med stor gala igårkväll. Sjukt kul! Nu är det dags att koncentrera sig på nya saker!
Här är vad mannen sa 2006. Det är bra. Riktigt bra. Jag har svårt att förstå varför så många i USA är fascinerade att detta kommer från en artist. Kan det inte bara få vara bra? Nåt för oss att fundera utifrån?
En av de riktigt roliga sakerna med att flytta till Stockholm ska bli att få spela teater lite mer organiserat igen. Och inte i vilken form som helst. Jag har fått en fantastisk inbjudan att vara med i improteatergruppen Farbror Tobias! Det är en ofattbar lyx. Improteater går ut på att man skapar föreställningen där och då på plats inför publiken. Och sen finns det massor av tekniker, grenar och genrer att ta till men innehållit är alltid nytt och färskt för sekunden.
Farbror Tobias har gjort succé på Frizon i flera år nu och jag har fått gästspela ett par gånger där, galet roligt! Inte minst förra året när vi presenterade en improviserad melodifestival. I somras fanns Farbror Tobias med under Dagens satsning på Almedalsveckan. Bland annat avbröts Ingvar Carlsson konstant i en intervju av allehanda inhopp från peppade improvisatörer.
Och här hittade jag precis ett klipp från årets Frizon där gruppen sjunger en improviserad kampsång. Kvalitén på klippet är så där, men visst ser det väl oerhört underhållande ut? Så peppad att få dra igång!
När jag landade i söndags och slog på mobilen strömmade in sms på… män i bara överkroppar. Faktiskt. Mina vänner tänkte visst att det jag allra mest saknade från festivalen var att se på när den revs i 35 graders värme. Hela rivningsarbetet verkar också ha flytit. Hann med en kort sväng tillsammans med trötta festivalare igårkväll. De hade inte en enda rolig anekdot att berätta. Inga kul tabbar. Men tack och lov inte heller några större katastrofer. Tack Jesus. Och tack ännu mer… Det de däremot hade att berätta var att flera helanden ägt rum på festivalen. Överallt. Vid böneplatsen, i utställningsmontrar, på området. Jag tror att Gud håller på at göra nåt fantastiskt galet och nytt i vår tid. Är vi beredda? Vill vi vara med?
Dagens Frizonblogg har räddat mig under veckan. De är riktigt bra på att eventblogga de där nissarna. Tack för det!!
Ok. Möten hela förmiddagen i Chicago. Drog till flygplatsen, lämnade tillbaka den kraschade bilen (alltså.. igen de trevliga amerikanerna ”det var väl bättre att du kvadde vår bil än din egen, tack för att du sa till och njut av din flygresa”). Hamnade bredvid en spännande man på flyget hem. Vi talade om jobb, tro, vad som är viktigt i livet. Jag kom på mig själv med att sitta där och dela varför Jesus är viktigast i livet med en komplett främling. Hur kommer det sig att det så ofta verkar lättare att dela saker med människor man träffar en kort stund – och inte sällan på fordon som rör sig – än med dem man ser varje dag? Kollegor, bekanta, grannar… Vi tog varandra i hand vid bagagebandet och önskade varandra lycka till. Kom på sen att jag inte ens vet vad han hette i förnamn. Det är liksom inte viktigt.
Hursomhelst, vid nämnda bagageband fick jag vänta 55 minuter på att få mitt bagage. Det var inte läge för det. När jag äntligen tog mig till utgången stod min fantastiske vän Josef där och väntade på mig. Vi tog oss hem till Örebro – relativt lagligt – och var vid Universitetet 20 minuter innan det event jag är värd för hela veckan startade. Hann med en dusch innan det var dags för invigning. Sen höll jag och min kollega Klas en föreläsning ihop innan jag hann sätta mig ner en timme och fundera på vart jag var och varför.
Det här dygnet gick ju bra – frågan är hur nästa går när kroppen kommer komma på att jag är sex timmar efter… Aja, det är det värt.
