En bra väg att hjälpa!!

Skrivet av Josefine 2015-09-05  |  inga kommentarer

Ljudet av en revolution?

Skrivet av Josefine 2015-09-04  |  inga kommentarer

Hörrni, händer det inte någonting? Eller inbillar jag mig? Är det inte ljudet av ryggar som sträcks och nävar som slås i bord? Är det inte mumlet av ”nu får det räcka” mellan hårt sammanbitna tänder?
Är det inte rasslet av mobiliserande kroppar som vänder på stenar, rotar i fickor och tömmer lager medan de glömt vad de sysslade med nyss? Är det inte det mjuka svepet av fingrar över pekskärmar swishandes mer än de hade tänkt?

Håller vi på att resa oss upp? Är det nu det händer? Är det här hösten vi kommer se tillbaka på och säga; ”vi gjorde det, vi höll på att tappa bort vilka vi var men vi kom på det innan det var för sent”? Är det nu vi definierar om begreppen? Berättar högt och tydligt att som Sverigevänner vill vi öppna våra gränser och våra plånböcker, vill vi rycka ut och göra det enda medmänskliga.

Hörrni, låt det här bli hösten då vi – efter ett för lång tag av motsatsen – kan säga; ”Jag är stolt över att vara svensk!” Kom igen, visst hör vi suset av en revolution?

Till dig som snart blir förälder

Skrivet av Josefine 2015-08-28  |  1 kommentarer

Idag gör jag min sista dag som helt föräldraledig – förmodligen för resten av livet. Dagen förflyter som de flesta dagar har gjort. Bokläsning, flingstädning, dans till Babblarna (om du inte vet vad Babblarna är kommer du snart vara varse), blöjbyten, bokstavsträning, gungning och så vidare i den lilla oändlighet som varit varje dag här hemma. Vi har det väldigt mysigt – jag, hon som just blev två och ett halvt och han som blir ett alldeles snart. Vi firar små framsteg, fnittrar åt varandras tokigheter och berättar spännande saker för varandra. Vi har det också ganska tråkigt. Mest jag. Jag kan det där med legotorn nu liksom. Och jag vet verkligen inte hur jag avstyr utbrotten som följer på insikten att man inte kan ta av sig BARA trosorna utan att först ta av sig byxorna.

Och det är väl kanske därför jag vill skriva ett litet brev till dig, du som är på väg dit där jag nu är. För att säga att jag kan så lite, men förväntas kunna så mycket, och förväntningar… de riskerar att kvadda oss föräldrar lite. Förväntningar… jo, jag vill säga att förväntningar är av ondo. Både våra egna om hur perfekt det lilla familjelivet ska bli och andras på oss om hur vi ska styra upp det här nya livet. Ett liv som vi kan absolut ingenting om och som ingen varnade oss för, eftersom alla hade fullt upp med att berätta hur gott en bebis luktar. Och du får förlåta mig om jag i mitt försök till skrivande blir lite raljant och ensidig, jag ska gärna berätta så mycket mer om allt det ljuvliga det här livet innebär vid tillfälle, men det finns redan så många texter om det så att det är lätt att just… drunkna i sina förväntningar.

Jag tvekar lite. Det är snårigt och vanskligt att skriva ett sånt brev. Jag har för lite erfarenhet och borde komma igen om femton år och ett gäng livsfaser liksom. Men om det är något litet jag lärt mig på två och ett halvt år så är det att föräldraskap är en allvarlig sport. Här är alla experter, här vet alla bäst. Här haglar rätt så ofta råden och domarna, de välmenande livsvisdomarna, ögonrullningarna, de kvävda fnysningarna och menande nickningarna. Och det SISTA jag vill är att vara en del av det. Så nu på en gång – innan du riktigt börjar läsa – vill jag tydligt säga att allt jag skriver här är du fri att ignorera. Tycka tvärtom, garva högt åt, bestrida och argumentera mot. För jag vet nästan ingenting. Men jag vet att det här du är på väg in i – föräldraskapet – är det vackraste och svåraste du kommer vara med om. Och jag vet att du kommer drabbas av tusen åsikter om hur du ska göra ditt jobb. Och jag vill försöka, så här på min sista dag på heltid bland köttbullsbitarna på golvet, att befria dig något om jag kan. Berätta för dig att du har koll. Att du är bäst på ditt jobb. Och att du får be tyckarna att dra dit pepparn växer.

För så här. Vi människor är olika. Vi tycks veta om det i alla andra avseenden av livet. Vi väljer olika jobb, olika typer av vänner, olika hobbies. Men när det kommer till föräldraskap är det plötsligt som att vi alla ska buntas ihop och funka lika. Då finns det måsten och borden och regler och mallar. Och ingen tycks hårdare mot en nybliven mamma än en annan nybliven mamma.

Du kommer bli så förvånad. Över hur främmande människor plötsligt kommer fram och pratar om ditt barns hud som tycks ha fått sol på sig. Eller hur gamla damer skriker över gatan att du måste sätta på barnet mössan (fast du vet att det är stört omöjligt att den sitter kvar hur hårt du än binder fast den) eller hur par viskar odiskret på bussen om att du tittar ner i din mobil istället för på barnet när du febrilt försöker anmäla föräldradagarna till Föräkringskassan medan du håller i vagnen med ena handen och stöttar upp ICA-kassen med foten. Du kommer undra varför ditt liv plötsligt blir föremål för alla andras åsikter. Och jag har inget svar på det. Någon kommer argumentera emot mig och kalla det omsorg om barnen. Och då kommer jag svara att omsorg oftast uttrycks bättre i frågor än i påståenden.

Vi är olika.

Några av oss har världens tålamod. Jämnt. Vi kan det där med att leka länge på golvet, förklara femton gånger i rad och låta gullungen testa att ta på sig tröjan i tjugo minuter fast vi är sena. Några av oss har inte det tålamodet.

Några av oss stör sig inte på kladd på golvet, leksaker över hela rummet och frukostrester i soffan. Några av oss får panik av det.

Några av oss är superduktiga på att förstå känslomässiga utspel, parera mellan sockernivåerna och lyssna in vad barnet egentligen menar. Några av oss står som frågetecken inför alltihop.

Några av oss drabbades av total kärlek och lycka och eufori första gången vi såg vårt eget barn. Några av oss tänkte; ”jaha, det är du som är min bebis”.

Men vi KAN INTE hantera föräldraskapet som att vi alla var lika. Vi kan inte ge råd som utgår från oss själva utan att först fråga vad den andre står i. Men vi gör det. Hela tiden. Och du, du kommer stå i skottgluggen för det. På både gott och ont.

Nästan varje gång jag har tänkt att just idag så klarade jag det rätt bra, jag blev inte så arg när dottern för femtonde gången sparkade mig i magen över nåt jag inte förstod så har jag läst nåt inlägg på Facebook om att om man bara ger sina barn mat i rätt tid och ser till att de sover så kommer utbrotten aaaaaaaldrig, varför fattar inte föräldrar det? Tänker att just den föräldern har tålamodet jag inte har och därmed tycker sig ha rätt att meddela att hon vet precis hur man håller barn glada. Jämnt.

Nästan varje gång jag sett mig i spegeln och tänkt att jag klarat mig rätt ok ändå, att min kropp inte tagit så mycket stryk som den kunde gjort av att bära två barn och att jag snart ska kunna vara i form igen så läser jag nåt inlägg där någon hävdar att mammakroppen ju får se ut precis hur den vill men överhäng av magen över jeansen är förstås ett big no-no om det har gått snart ett år. Tänker att just den föräldern prioriterar att springa varje kväll när jag prioriterar… att se House of cards och hålla min man i handen. Både och måste vara ok. Men föräldrar är visst inte olika. Vare sig till energi, intressen eller ämnesomsättning. I varje fall inte om man ska tro den där lilla rösten i huvudet som plötsligt får löpångest.

Nästan varje gång jag skriver något om att jag är tacksam för förskolan hör någon från den äldre generationen av sig och påpekar att föräldrar nuförtiden tycks ha så dåligt självförtroende och att vi borde förstå att barn – ALLA barn – mår bäst av att bara vara hemma. De lägger också gärna till något om att jag ska passa på att njuuuuuuta av den här tiden. Och där sitter jag i min sörja av glad vattenfärg, arga matrester och stressade kissfläckar och undrar hur man njuter på beställning.

Och så där fortsätter det. Sociala medier kastar sig över oss och det är inte längre bara den lilla klick jag umgås med jag ska jämföra mig med, jag ska leva upp till mammabloggarnas stylade ungar med nyinredda barnrum varannan vecka. Och motkulturerna dyker upp där familjer visar bilder på sina stökiga hem i ett försök att säga; ”SÅ HÄR ÄR VERKLIGHETEN” men det slår sällan igenom bruset av de reklamavbrott vi själva skapar när vi lägger ut bilder på senaste bugaboovagnen vi köpt eller den supergulliga dregglisen med tryck baaaaara för min unge.

Kära blivande förälder. Du kommer behöva råd. Tusentals råd. Men inte från mig. Om vi nu inte råkar vara nära varandra, du och jag. Men ETT råd ska du få av mig, hur motsägelsefullt det än kan tyckas. Ta råd från dem som känner dig. Dina föräldrar. Äldre syskon. Vänner som gått före. Människor som kan dig. Kan dina blodsockernivåer. Kan dina överdrifter. Kan dina behov och vet hur du funkar. Lyssna noga på vad de har att säga. Och stäng av det andra bruset. Stäng av alla röster som skriker vad du måste och bör och ska och ”fattar du inte att” och ”alla föräldrar som inte”. Vi är olika. Människor är olika. Föräldrar också.

Och behovet av de som gått före tar inte slut. För jag vet inte hur man har en femåring. Eller en tonåring. Eller en svärson. Eller…. Och jag behöver de där bröderna som skrockar åt mig och ger perspektiv. Och de där vännerna som ler igenkännande och bjuder mig på choklad när jag kvaddar. Vi behöver varandra. Men vi behöver inte varandras skuldbeläggande över ansiktslösa nätforum.

En sak tror jag ganska hårt på. Du kommer få det vackraste barnet i världen. Det klokaste. Roligaste. Det ”sådärsåingenannanfattardet”-finurligaste. Jag tror verkligen det. För det har nämligen jag. Jag är galen i mina barn. Skulle göra precis vad som helst för dem. Och ibland yttrar det sig i att jag gör fåfänga försök att visa det genom att beställa en filt med precis min sons namn inbroderat eller att jag försöker tvinga dottern att stå still till pippiflätorna är färdiga så att hela världen ska se att just hon är gulligast. Det är ok. Så får det vara. Och jag får ha den allra dyraste vagnen om jag vill. Om jag tror att det gör tillvaron enklare.

Men du, låt oss hjälpas åt att inte ryckas med i galenskapen för mycket. När du hittar den svindyra babysittern billigt på Blocket; minns att den fortfarande är dyrare än Ikeas och köp den bara om du verkligen vill, för din skull, inte för att mammabloggarna eler din vänskapskrets säger det. När du njuter hysteriskt av att spendera dagen i lekparken och gräva ner tårna i sanden; njut för att du njuter, inte för att någon begärt det av dig med valfritt antal ”u” eller för att det är en bra bild på Instagram. Och när du – om två och ett halvt år – vill ge blivande föräldrar råd; fråga först hur de har det, vad de står i och om de redan försök tejpa fast mössan på ungens huvud.

Min tvååring sitter bredvid mig och vill ha datorn nu. Hon vill också skriva. Hon har ett jobb att göra, säger hon. Och jag måste ta dockan så den kan somna. Jag ska kasta mig ut i leken. Du – lycka till. Äventyret väntar. Det är bara att haka på. Du kommer göra det bäst i världen.

Fascinerande

Skrivet av Josefine 2015-03-06  |  inga kommentarer

Blev just uppringd av en telefonkö.

1 oktober 2011

Skrivet av Josefine 2014-10-01  |  inga kommentarer

Ett par veckor senare

Skrivet av Josefine 2014-09-30  |  6 kommentarer

Min underläpp är nästan hel igen. Det är mest ett ärrliknande jack där det där läskiga såret satt. Halsen har slutat värka. Och om jag inte tänker mig för så lyfter jag överkroppen ur soffan med magen, ingen smärta som hindrar mig längre.

Har väntat lite på att chocken ska skölja över mig eller nåt. Men så här långt har den uteblivit. De gånger de blir så tyst att jag börjar tänka är det vågor av tacksamhet som sköljer över mig. Och ett och ett annat ”tänk om… ” som jag lyckas skaka av mig ungefär som bilderna jag vaknat av ibland att dottern skulle springa ut i vägen eller ramla från ett fönster. Andra dagar har jag tänkt att det vi var med om inte var så mycket att orda om, att barn kommer till världen på lite olika vis bara.

Det var en måndag. Vi åkte lite uppgivna och sarkastiskt skrockande in till förlossningen för en planerad igångsättning. Hur blev det så? Den här ungen skulle ju komma tidigt? Det skulle ju gå så fort? Vi skulle ju knappt hinna in?  I över en månad hade jourhavande föräldrar och näraboende vän nästan sovit och ätit med telefonen i handen beredda att rycka ut för dottern när samtalet kom. Men icke då. Planerad, schemalagd igångsättning. Två veckor över tiden. Så kliniskt. Lite som att boka tid för en massa mekaniskt framkallad smärta.

Men nu! Nu var det bara timmar kvar. Omföderska. Så många veckor av förvärkar. Ge oss ett par timmar bara. Snart skulle vi ringa runt med goda nyheter. Men inte. Inte det minsta faktiskt. Dagen gick. Vi tog promenader. Berättade för varje nytt skift att vi inte hade några önskemål, tänkte hänga på vad de sa till oss. Skämtade om att operationssalen låg precis utanför vårt rum, praktiskt för dem som har barn som har bråttom. Inte som vår slacker.

Dagen efter valet. Vi slukade dagens nyhetssändningar. Satt – fnittrande över att folk inte visste vart vi var – och debatterade politik med meningsmotståndare på Facebook medan mätare på min kropp höll koll på det faktum att… inget hände. Vid nio messade jag mina bröder och sa att det nog inte blev nån runtringning så snart. Förhörde oss om dotterns dag på förskolan, tog en macka, mötte nattskiftets barnmorska. Hon hade kommit hem från Mallis natten innan. Hade solstreck på halsen. Hon litade inte på Löfvén. Men däremot på apparaterna på min mage. Och plötsligt förlorade hon kontakten med dem och bad oss byta dagrum när vi såg ännu en nyhetssändning. Vi var för långt från mottagaren. I det nya dagrummet pratade vi en stund om huruvida den ena eller andra regeringen gjorde nån skillnad för de beryktat stressade personalen på förlossningen. Men nej, det trodde inte vår semesteråtervändande barnmorska. Och just ikväll var det dessutom rätt lugnt. Och nej, hon trodde nog inte hon skulle bli den som förlöste mig. Trots sju timmar kvar på skiftet. Heja. Bara att skratta åt alltihop.

Vi gick tillbaka till vårt rum. Barnmorskan kom efter, hon uppfattade inte pulsen på barnet, förmodligen hade apparaten rört sig när jag gick. Hon sökte runt med den lilla manicken en stund.

- Nu har din sons hjärta slutat slå, Johan, sa jag.

- Tyst, så pratar man inte, sa barnmorskan och hittade pulsen igen.

När hon gick påminde vi varandra om att svart humor sällan går hem i sjukhusrum. Klockan runt halv elva. Vi bestämde oss för ännu ett avsnitt av House of cards. Jag sittande i sängen, i mina vanliga kläder (sjukhuskläderna gav jag upp efter ett par timmar), Johan sittande i en stol bredvid. Paddan stöttad mot den märkliga saccosäcken – som väl senare skulle funka som nån slags hjälpmedel – på en stol framför oss.

Frank Underwood var inne i nån av alla politiska intriger med målet att få presidenten att avgå när vår barnmorska störtade in igen. Den här gången hade hon inga åsikter om Löfvén. Hon hade tappat ljudet av barnets puls igen och jag lutade mig tillbaka för att låta henne leta med sin manick. Men hon kastade min telefon åt sidan, skrek åt Johan att få av mig kläderna och kastade sig på den där knappen på väggen.

Den där knappen. Den ska aldrig användas. Aldrig. Knappen är inget gott tecken. När nån har tryckt på knappen slutar man skämta.

Inom en minut – förmodligen mindre – var rummet fullt av folk. Mitt huvud delades i två. En del av mig så enormt rationell, tänkandes att de skulle strunta i mig, inte förklara nåt, bara göra det de skulle, berätta sen. Den delen vann inte i det synliga, liksom.

Istället vann den del av mig som fick panik. Mer panik än någon gång tidigare i livet. Som hulkande av rädsla lät sig kastas runt i sängen medan en läkare letade hjärtslag med ultraljud – utan större framgång. Ett hjärta slog, men alldeles, alldeles för svagt. Den rationella sidan av mig hann fnittra till åt att både barnmorskan och den snygge läkaren – yngre än jag – fick stryka mig över pannan och kalla mig ”gumman” utan att jag blev arg.

”Nu är det bråttom”, skrek någon och jag kastades ner i sängen och en massa folk körde min säng de få metrarna över till operationsrummet. Det sista jag såg var Johan som stoppades i dörren. Skulle han sitta ensam nu? Hann någon plocka upp honom? Veckorna innan hade jag sagt, smått på skämt och mest filosoferande; ”Johan, om du tvingas välja, så är jag ingen svulstig amerikansk dramafilm. Om du måste välja så är jag Signes mamma. Signe behöver mig. Du väljer mig. Jag är inte kvinnan som offrar mig för mitt ofödda barn. Jag är kvinnan som vill vara hos min dotter. Du väljer mig.” Orden ekade i huvudet när dörren gick igen.

Någon plockade upp honom, tack och lov. Medan tre sköterskor slog på alla apparater ett litet barn, utan syre de senaste minuterna, kunde behöva så tog barnläkaren hand om mannen på en pall som alldeles nyss funderade över hur den amerikanska senaten fungerade. Hon förklarade att det finns tre typer av kejsarsnitt – planerade, akuta och urakuta. Vi var just nu med om det sistnämnda. ”Vi har tio minuter på oss”, sa hon.

Mina tårigaste stunder dagarna som gått sen den här kvällen har handlat om Johan och den där pallen i det där rummet. ”Jag bad så högt jag vågade”, sa han dagen efter. ”Och ingen av mina böner slutade med en önskan om fred i världen också”. Han – som hann tänka – funderade på hur mycket syrebrist ett barn kan ta innan farorna sätter in. Hur mycket skador hade vi att göra med?

Tio minuter. Varje gång jag tänkt på det vill jag sträcka ett politiskt långfinger mot alla vårdval. Hur de privata vårdalternativen – som lockade med fina tapeter och nybryggt kaffe på rummet – också sa; ”behövs en operationssal så är det bara en kort hissfärd bort, vi hyr in oss på landstingets salar”. En hissfärd?! Klockan hade passerat kvart i elva när vår solbrända hjälte kastade sig på knappen. 22.54 är vår son född. Sju minuter enligt journalen. Han är ute samma minut som snittet las. ”Läkaren är bra men han måste haft en ovanligt bra dag på jobbet”, sa barnmorskan efteråt. Som om hon berömde en kollega för nåt vardagligt. Och just i hennes värld – var det väl precis så det var. 

Väl inne i operationssalen brottades de där båda sidorna i mig de korta sekunder jag var vaken. Jag kände hur instrument las på mig, hur ännu en infart öppnades i den hand som var ostucken. Någon hällde i mig en liten flaska av något – förmodligen lugnande. ”Lever han?”, skrek jag. ”Vi vet inte”, fick jag till svar. Någon ställde sig vid min högra sida och började metodiskt berätta för mig vad som hände. Hur mycket just de här människorna hade jobbat ihop. Hur alla visste precis vad de skulle göra. Hon lugnade mig inte. Istället blev vår barnmorska – den tredje för dagen – min nya bästis. Jag hade ju känt henne i flera minuter mer än någon annan. Hon stirrade mig stint i ögonen och jag höll henne hårt i handen medan en läkare vid mitt huvud – med de största blå ögon jag sett – satte en mask över mitt ansikte.

”Jag somnar ju inte”, skrek jag, för  en sekund beredd att bli skuren i utan bedövning. ”Det kan bero på att du inte fått nåt sömnmedel” log någon till svar. För en sekund fick min rationella sida makten. ”Aha, det här kanske inte är mitt smartaste ögonblick”, eller nåt mumlade jag och de blå ögonen vid mitt huvud blinkade åt mig.

Jag ropade efter Johan, ville hälsa honom nåt. Visste inte vad. Sen tog paniken över mig igen. Jag spände ögonen i min barnmorska (medan den rationella rösten i mitt huvud tyckte jag lekte Grey’s anatomy) och berättade för henne vad han hette – vår son. Som om de skulle göra ett bättre jobb om de visste vem han var, att han hade ett namn. Redan var talad om som någon.

Nästa sak jag minns – vagt – är en liten kind mot mina läppar. Sen är det mörkt. Nästa gång jag öppnade ögonen föll blicken på en klocka på väggen. Den var strax efter midnatt. Undrade hur många dygn som gått. Befann mig i ett mörkt rum med bara en liten läslampa tänd. Två medelålders kvinnor pysslade med min kropp, med nålar och slangar. Läkarna hade varnat Johan för att jag skulle vakna i samma sinnestillstånd som jag somnade men jag kände mest nån slags tungt vilande frid.

”Han överlevde inte va?” Jag blev själv förvånad över med vilket lugn jag frågade. ”Jodå”, fick jag till svar, ”han lever”. Och så nämnde de honom vid namn. Min bästis barnmorskan som nyss kom hem från Mallis hade berättat vem han var, vad han hette. ”Men då är Johan död?” Den rationella rösten i mitt huvud skrockade ihop med sköterskorna. Vad skulle han plötsligt ha dött av? Sen kom jag på att jag var nyopererad och drogad och säkert inte fick uppröras. ”Ni måste säga så här till mig, ni får inte ge mig några andra besked”, sa jag bestämt. ”Nej då, de är på väg hit, de är strax här.”

Och plötsligt stod de i dörren. Min man. Och min son. Alldeles perfekta. Bara en dryg timme efter att vi tittat på House of cards och suckat långsamhetens lov. En liten pojke las på mitt bröst. Och på den röda stolen bredvid mig föll min bäste vän ner och somnade på ett par utandningar. Som jag unnade honom det.

Plötsligt var narkosläkaren där. ”Jag har gått illa åt dig”, sa hon. ”Jag brukade en del våld, du kommer ha ont i munnen och halsen”. ”Du har de vackraste blå ögonen jag sett”, svarade jag och insåg att jag nog hamnade i hennes bok med kommentarer från folk som just vaknat ur narkos. Sen dök kirurgen upp. ”Det gick fort”, sa han. ”Jag har inte varit snäll mot din kropp och jag har inte gjort det snyggt”. ”Tror du jag bryr mig?” fick jag fram ihop med nåt halvsvamligt tack.

Vi blev kvar på uppvaket ett par timmar. Utanför mitt rum försökte de väcka någon som hette Jessica. Hon ville aldrig vakna. Jag gled in och ut ur drömmar. Om Jessica. Om pyret på mitt bröst. Om att vara på andra sidan.

Det här är ingen berättelse tänkt att skapa förlossningsrädsla eller oro. Snarare är det min hyllning till att få bo i ett land där saker funkar. Sex gånger de närmaste två dygnen blev vi erbjudna samtal. Vi fick privata nummer till personalen, extra kontroller. När vi – vid utskrivningen – fick frågan om vilket betyg vi ville ge vår förlossningsupplevelse på en tiogradig skala och Johan snabbt svarade med en nia så tittade barnmorskan som frågade chockat på mig. ”Visst” sa jag. ”Nio känns bra”. ”Men det ni var med om?”, frågade hon. ”Det vi var med om sköttes ju strålande och inget kunde funkat bättre”, fyllde Johan i. Och jag håller med. Inte i ett försök att hålla en stark fasad uppe – den där timmen kommer nog trilla över mig olika hårt i omgångar och jag är beredd att be om hjälp om jag kommer behöva det – men för att jag sällan känt mig så väl omhändertagen. Så trygg mitt i kaos. Alla skräckscenarion jag läst om lös med sin frånvaro.

Vi vet inte vad som hände. Och inte hur dramatiskt eller nära ögat det var. Kanske var vi bara en av många sjuminutersinsatser den veckan. Kanske var risken för skador på vår son aldrig så stor. Kanske är hela den här texten bara väldigt överdrivet dramatisk. Att – om så bara för en minut – tro att man håller på att förlora det dyrbaraste himlen kan ge en kanske gör en onödigt svulstig och darrig, när vården mest skulle tala om rutiner. Eller så är alltihop ett mirakel. Lite beroende vilken av de där delarna i mig som får tala så tänker jag olika varje dag. Men egentligen spelar det inte så stor roll vilket. Jag har aldrig varit så skräckslagen. Aldrig känt mig så buren. Ingen gång så ett med honom som jag valt vid min sida.

När dottern föddes hade jag memorerat hennes mått och personnummer från den lilla gula journalen på ett par timmar. Nu hittade jag inte sonens lila gula förrän vi kom hem. Den första anteckningen är gjord strax efter elva den femtonde september. Av vår barnmorska med solstreck från Mallis. ”Nils Arenius” står det vackert textat på framsidan. Jag har fått en son. Den slöaste, snabbaste lilla killen i världen.

Och just. Jag funderar på att börja blogga igen.

Nytt från Christoffer Hiding

Skrivet av Josefine 2014-04-07  |  inga kommentarer

Det var liksom på tiden men nu är den här; en fullängdare från Christoffer Hiding. Har lyssnat en gång men tycker det låter fantastiskt gott. Vit soul när den låter som den ska. Bra texter, melodier som erbjuder både lite nittiotalsnostalgi för en typ som jag och en hel del ny innovation. Hurra!

Lyssna på hela albumet HÄR.

Bibeln har inga regianvisningar

Skrivet av Josefine 2014-04-07  |  inga kommentarer

Hittade det här klippet från TV-Inter precis, vet inte om jag har delat det förut. Den här bibelberättelsen kommer jag tillbaka till så ofta.

Tänk om Jesus i grund och botten är snäll? Vad gör det med din tro?

William Willimon berättar bibelberättelser

Skrivet av Josefine 2014-04-04  |  inga kommentarer

En av e talare som kommer till Equmeniakyrkans Vinterkonferens – som jag projektleder – är William Willimon, biskop emeritus inom Metodistkyrkan i USA. Här är ett kort klipp där han berättar en sån där känd story från bibeln. Tror det kan bli riktigt intressanta möten!

Dagens bästa aprilskämt hittils?

Skrivet av Josefine 2014-04-01  |  inga kommentarer

Jag tycker att VING har lyckats riktigt riktigt bra med sitt aprilskämt.