Sitt på tåget på väg ner mot Linköping och Gemensam framtids Kyrkokonferens. Jag ska vara producent för stora scenen i det tält man har byggt mitt i stan. Det är tredje året jag gör detta och det är helt klart ett av de roligare jobben på året.
Det är också enormt roligt bara att få vara med. Det är den första konferensen som de tre samfunden (mission, baptist och metodist) som slagit ihop sig har sedan man klubben igenom att bli ett.
Känner mig lite tunnelseende. Det mesta är klart. Mycket smågrejer kommer att dyka upp men mest planerar jag att ha väldigt skoj. Följ med du också! På taggen #gfram på Twitter kan du följa det som sägs under dagarna.
Tillbaka till de coola kvinnor jag mött inom EFK. Idag är det Lisas tur. Och vilket språk hon har. Vilken förmåga att berätta. Läs! Ta intryck, låt diskussionerna fortsätta. Jag ser dem på Facenooksidor, på Twitter och hör dem över kaffebord. Det är ju guld ju! Lisa – tack för att du ville tänka högt här.
Mitt namn är Lisa Fredlund. Jag är till sommarn 28 år och jobbar just nu som pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad- de är en ynnest. Jag är utbildad inom Efk och kom till tro när jag var 18-19år. Jag älskar människor – olika! Och djur och kreativa projekt och cykling och skrattar mycket.
Jag minns som nyss, både känslan och platsen när jag var runt 11 år och går på stan med min mor. Hon är lång och reslig ljushårig och ”nordiskt byggd” och vi promenerade omkring och tittade i skyltfönster. Helt plötsligt ser jag konturerna av henne i ett skyltfönster och så ser jag mej bredvid. ”men det måste vara något fel! Jag är ju inte så liten!! Jag är ju minst lika lång som min mor.” Tänker jag. Tankarna flyger och jag funderar, är jag så kort och smal??
Så här i efterhand kan jag se detta minnet med en smula skratt och tänka att jag var så härligt omedveten om hur jag såg ut. Men just när det hände minns jag att det var som ett uppvaknande. Och så här i efterhand kan jag också se att det säger så mycket om identifikation. Att den inte främst bygger på de yttre omständigheterna. Jag kände så stark identifikation med min mor och jag kände och känner mej så lik henne. Så lik att när jag var liten trodde att jag såg ut som hon. Lång blond och nordisk.
Det finns fler personer jag identifierar mej med som jag kanske vid första anblicken inte är så lik. Det finns så oerhört många olika referenspunkter människor emellan. Både synliga, själsliga, fysiska, andliga, historiska, nationella, kulturella, allmänmänskliga och sådan som har att göra med genus. Flera av min främsta förebilder som ledare, talare, predikanter, är män. Inte just för att de är män, utan för att det finns något som de har som jag känner igen mej i eller längtar efter att få se i mitt eget liv. Jag har någon kvinnlig förebild också, för att det såklart finns många bra, som min mor till exempel. Under de tio år jag varit kristen, och de 8år jag fungerat som kristen ledare och förkunnare, har jag blivit lyft och stöttad av många män och kvinnor, lika och olika mig och det är jag stort tacksam för.
Den här texten skrev jag och publicerade på min blogg för ett par veckor sedan efter sista modulen i Pingst akademin var avslutad. (Pingst har haft ett fördjupningsprogram kallat Pingst Akademin under 2år..lysande)
Pingst Pastor
Jag sitter i ett myller av män i rutiga skjortor och schackrutiga jumprar – svart beige, grå ibland stråk av grönt och röd möjligtvis.
Någon sträcker händerna någon hummar medkännande. ”Jesus, Jesus, käre Jesus”
Folk skriver på sina Ipads någon dunkar en broder i ryggen.. Mycket kärleksfullt (inte som förr då dunkades ryggarna så lungorna hängde löst efter predikantdagarna som en broder sa)
I en av våra processgrupper ber männen med hög röst och länge.
Jag sitter i det här havet och känner mej så hemma, jag inser att jag knappt tänkt på att jag inte är en medelåldersman i schackrutig pullover.. Jag ägnar det inte en tanke förrän en man säger att han gillar min stil.. tack! Jag gillar hans..
Eller kanske snarare honom. ( jag e ju som Mikael Hallenius presenterar sej, en liten brun..tjej då istället för kille)
Och jag slås av att identifikation inte handlar främst om det yttre förutsättningarna utan om de inre, om hjärtat. Det handlar om kallelse om uppgift, om värderingar, om längtan, om viljan, om våndan, om att stå på böjda knän tillsammans och ropa efter Gud.
Det är mina bröder (och en och annan syster) som är ute i Sverige kämpar, jobbar, fattar viktiga beslut, ber, lyssnar efter Hans röst som ljuder högre och som inte främst ser till yttre faktorer.. Utan till hjärtat, till kallelsen.
Jag fylls alltid av enorm vördnad för det arbete våra syskon utför ute i landet. Fylls av vördnad och inspiration när jag ser dem.. Tusan- tänk att de kan vara vackert med 78 rutiga skjortor – tänk MQ.. O 29 jumprar- tänk schack och ibland dem ungefär 24 kvinnor.
Ni e så vackra!! Och här under 4dagar i Pingstkyrkan i Jönköping framträder varje unikt ansikte, berättelse, ni skulle vara här alla ni därute o se en glimt.
Jag är fylld av hopp och jag äter gärna ostkaka med medelåldersmän.. Därmed inte sagt att jag inte ser framemot när vi kommer vara fler kvinnor, men det gäller även nysvenskar, och helt andra subkulturer. Olika människor..
Men här är jag så hemma, och emottagen, mött och kanske mer bekväm än jag är i något ”lattemamma30årsvintagegäng”
Hörrni. Jag tycker det här är svårt. Mitt eget engagemang kan jag liksom ta ansvar för. Andras goda vilja att lämna kläder, sprida info och sträcka ut hjälpande händer är idel glädje. Men att be om pengar tycker jag är svårt. Vet inte varför. Har hört för många kassa kollekttal genom livet förmodligen. Men nu är vi där.
Att få hem Jean från Kongo, och att se till att han var säker medan han var där, har kostat dem som arbetat närmast med det – hans kongolesiska vänner i församlingen – en hel del pengar. Vi vill hjälpa dem att få igen de pengarna. Familjen letar nu också ett mer permanent boende och även där kommer det behövas en grundplåt även om Jean nu har lön och snart är familjen på fötter igen. Men tillvaron här startar liksom lite på minus för dem.
Vi har hela vägen fått in pengar på våra konton, från kända och okända, och vi är enormt tacksamma för varje krona. Nu behöver vi göra en kraftansträngning och få in ett gäng tusen till, det handlar framförallt om att täcka Jeans flyg hem. Vill du hjälpa till? Skulle vara så mycket värt!! Och har du annat viktigt som du lägger dina pengar på redan, så ignorera detta med frid i hjärtat.
Om du vill vara med så lägg en kommentar här, mejla mig (info[at]josefinearenius.se) eller dra ett mejl på Facebook (www.facebook.com/josefine.arenius) så skickar jag uppgifter. Och du som varit med tidigare, samma premisser som förr gäller!
TACK. För allt det du gör. Oavsett om det är pengar, kläder, omsorg, bön eller allmän uppmuntran.
Pingst hade rådslag förra helgen. Och deras föreståndare, Pelle Hörnmark, talade bland annat om vikten av att kyrkan engagerar sig socialt. Inget nytt på något vis, det har vi gjort i tusentals år. Men jag tror – som Hörnmark är inne på – att det finns risker med den rätt homogena svenska frikyrkan. Det är rätt mycket medelklass. Villa och Volvo liksom. Vi behöver ut. Vi behöver finnas till för andra. Evangeliet är inte evangeliet om det inte gör skillnad för de fattiga. Om det inte är goda nyheter för den som behöver hjälp. Så enkelt är det. Många gör det redan. Många behöver också komma upp ur soffan.
Jag gillar Hörnmark. Han drar. Fort Och det är inte lätt att hinna med i svängarna. Men det händer saker där han är. Och folk hänger på och rörelser startar. Tror den killen är på rätt plats. Hoppas han får med sig de sina nu. Och att engagemanget smittar av sig.
Kör hårt, Pingst! Och låt oss en gång för alla försöka bli av med den där eländes klyschan att ”konservativt är andligt och liberalt är socialt”. Den där förlegade grejen om att vissa samfund skulle bry sig mer om social rättvisa och fred medan andra mest skruvar glödlampor och slår Bibeln i huvudet på folk. Det är trams. Vi kan bättre än så. Och inga fler generationer unga kristna ska behöva få de historierna återberättade. De blir nån slags självuppfyllande profetior. Stories vi drar utan att själv ha erfarit det sammanhang som är främmande för oss.
Och vi behöver varandra! Jag är så trött på de där dikena från vilka vi skjuter på varandra. Jag hoppas vi kan lära av varandra från vilken synvinkel vi än kommer. Om hur man engagerar sig, om hur man drar sig in mot centrum, om hur man kan få finnas till för andra, nära Guds ansikte. Kom igen nu, peeps! Vi har inte råd att sätta varandra i fack. Nu kavlar vi upp ärmarna och kör.
HÄR är ett roligt projekt! Plåta vad du gör idag och lägg upp på en sida ihop med tusentals andra. Tillsammans blir det en utställning med ett nedslag i människors vardag. Kul idé!
Maria Öst sitter i equmenias styrelse, blir ordinerad pastor på söndag, gifte sig nyss, är duktig på vänskap och har fattat det där med förebilder. Läs! Fundera över vem du kan uppmuntra och se runtomkring dig. Och följ Marias blogg HÄR.
Det var en måndagskväll i köket i Kungälvs missionskyrka. Jag höll en andakt för scoutpatrullen som jag var ledare för. Jag var runt sexton år och det var inte första gången jag höll andakt. Det var inte första gången jag talade om min tro inför människor. Inte alls. Men det var första gången jag gjorde det som mig själv. Alltså första gången som jag inte försökte göra vad mina förebilder gjorde, utan gjorde det så som jag ville göra det.
Det var ingen annan vuxen som lyssnade, utan bara några elvaåriga, fnittriga tjejer. Det gjorde nog att jag vågade. De vet ju ändå inte hur man ”ska” göra, tänkte jag. Så jag håll min andakt så som jag ville hålla den och det kändes riktigt bra. Sen var scoutkvällen slut och jag sa hejdå till tjejerna och plockade ihop grejerna vi använt under kvällen.
Då kom Elin, en annan scoutledare. En vuxen scoutledare. Ja, hon var faktiskt min egen patrulledare när jag var scout. Och hon sa att hon hade råkat höra min andakt. Och hon sa att den var bra. Hon tyckte att jag höll en bra andakt. Elin visste inte att det var första gången som jag höll en andakt som mig själv, vilket gjorde det hela ännu bättre för mig. Tänk att Elin tyckte att jag var bra på det som jag tyckte var så spännande och roligt och läskigt och stort.
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på den kvällen under de tio år som gått sedan dess. Många gånger är det, det vet jag. Elin är en av anledningarna till att jag vågat hålla andakter, vågat predika, vågat bli ungdomsledare, vågat studera till pastor. Hon och många fler. Jag har en lååång lista på människor som uppmuntrat och utmanat mig. Aldrig att jag hade vågat utan dem.
Uppmuntrade de mig för att jag är kvinna? Nej, det tror jag inte. Några av dem tyckte nog att det var extra roligt att uppmuntra mig för att jag är kvinna, det tror jag. Men det var ju inte därför de gjorde det. De uppmuntrade för att de såg något i mig. De såg att jag gjorde något bra, något som jag gillade, något som jag fått som gåva.
Ibland får jag förfrågningar om att vara med i olika grupper och kommittéer i kyrkan. Inte sällan ställs frågan i stil med ”vi kände att det skulle vara bra att ha med en ung kvinna, och då tänkte vi på dig” som om det vore den största komplimangen man kan få. Inte sällan vill jag då tacka nej. En gång bad jag att de skulle omformulera frågan om de ville ha med mig. Då kom det fram att de faktiskt ville ha med mig för min kompetens och mina personliga egenskaper. Det var mycket roligare att tacka ja för det än de två saker jag inte kunde stå till svars för: ålder och kön.
Och här känner jag att vi har en stor utmaning som kyrka: att se människor för vad de har fått för gåvor av Gud, och att våga berätta för varandra vad det är vi ser. Då tror jag att kyrkan lättare får rätt folk, både kvinnor och män, på rätt plats. Och det är ju det som är meningen.
Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hon var och en framträder Anden så att den blir till nytta.
En omtumlande dag igår. Sen första bloggen från Stefan Swärd angående pastorn Jean Kabuidibuidi som skulle utvisas till Kongo trots risk för tortyr så har jag följt Jeans resa. Så långt mycket mer än jag hade kunnat gissa eller föreställa mig. Det känns skönt att nu kunna berätta mer om vad som faktiskt hänt, många har frågat och jag har svarat svävande liksom.
Någon gång i november – december gjorde jag ”misstaget” att twittra Stefan, tacka för hans engagemang och säga att jag gärna hjälper till om Jeans familj behöver nåt eller så. Jag tänkte en kasse mat eller lite kläder. Ett par veckor innan jul ringde Maria Furusand som är barn- och familjepastor i Elim. Vi har mötts nån gång. Sagt hej typ. Hon jobbar med kids, jag med ungdomsledare, vägar korsas. Typ så.
Ett par veckor senare fann jag mig själv djupt insyltad i en familj som jag snabbt kommit att hålla nära hjärtat. Och jag fann mig själv med nya hjältar. Den där Maria som jobbar med kids… Jag har pratat mer med henne än med nån annan i telefon de senaste månaderna, tror jag. Efter några veckor tog vi flera minuter till att säga ”förresten, vem är du då, liksom?”. Efter några månader tyckte vi det var dags för våra andra hälfter att träffa oss och varandra, ihop med Marias fina barn. Jag är fylld av djup beundran för Marias engagemang och för hennes hjärtas inställning. När jag fortfarande har haft förmågan att koppla bort, så har Maria legat vaken och tänkt, vridit och vänt på, bett, snurrat allt ett par vändor till. Aldrig släppt den lilla familjen på våra hjärtan.
Jag har mött ett gäng unga människor som mer eller mindre dygnet runt slår sig blodiga för att ändra våra lagar och system som kan låta saker som den här hända. Jonas Bergström som har fått ta mycket skit efter vägen, Micael Grenholm som jag tror aldrig sover. Nils Bryntesson som bjuder på sitt hem, sin tid, sin klokskap. Matilda Utbult, Gustaf Frisell, min fine vän Tomas Lundström. Jag har ibland välts av strömmen engagemang som kommer farande mot en, av en envishet och sunt naiv tro på att saker kan förändras. Fantastiska Sofia Lily Jönsson och Carolina Johansson som kämpat med brevkampanjer till riksdagen. Elimkyrkans personal som lagt så mycket tid och kraft.
Vi har fått kassar med kläder levererade från vänner och ytligt bekanta. Vi har fått pengar in på våra konton från nära människor och från folk vi inte ens har namnet på. Runt om i landet har människor bett, idogt och tålmodigt. Men också hastigt och akut när någon av oss messat smått i desperation. TACK. Tidningen Dagen ringde just och frågade med vilken känsla jag ser tillbaka på allt detta. Jag är ju för det första bara en kloss bland många i det här bygget. Men känslan som håller sig kvar är den om människors godhet. Om att ingen liksom kan säga tack till nån här typ för alla jobbar för någon annan. Alla vill bara gott. Och det gör något med mig. Faktum är att det blir lättare att vara kristen i detta på nåt vis. När det inte längre handlar om mig. När jag inte behöver snurra in mig i mitt eget, kan fokusera på andra. När tron sätter sig i fingrarna. Det lämnar en enorm tacksamhet i kroppen.
Jag är sjukt imponerad av Stefan Swärd. Den mannen lever som han lär. Vi tycker väldigt olika om saker ofta, jag har gråtit i samtal med honom i telefon för att vi inte har förstått varandra, inte nått varann i samtal om kyrka, ledarskap och sättet man möter en församling. Men jag gillar när det är ok att vara oense om saker också. Och jag gillar att han inte bara sitter vid sidan om och tycker. Han gör. Ger sig in i saker. Ger sig inte förrän han är igenom. Visst har vi lite olika metoder emellanåt men just nu rycker jag på axlarna åt det. Utan honom hade detta inte gått, Jean hade varit i Kongo och vi hade inte känt till det, typ. Jag önskar Stefan sömn, sköna vårpromenader med sin fru och massor av vila med bara lagom intressanta filmer.
Mest av allt – så där så det är svårt att inte gråta när man skriver det – är jag imponerad av en familj i mellansverige som, utan särskilt mycket betänketid, öppnade upp sitt hem för en annan familj som behövde stöd och hjälp. Som behövde någon som tog hand om det där vardagliga när livet var kaos. Som såg till att det åts, sprangs av rastlösa ben, torkades snor, pratades röster i närheten. Medan människor har dunkat mig och Maria i ryggen har de smugit runt och tagit de tunga lasset utan några ryggdunkningar. De har dessutom ständigt påmint oss om att vi – vi – finns i deras böner. Vi har delat måltidsgemenskap. Bett om seger i Jesu namn oavsett hur uselt dagen har gått för en del av dem runt bordet.
Och så i söndags. Det där ögonblicket vi väntat på. Mötet. Den numera enade familjen mötte igen den där familjen under vars tak de fick så mycket stöd. Och den här gången fick de presentera sin pappa och make. Tårarna fullkomligt rasade på mig och Maria medan vi såg de två familjerna dela bilder, historier, kramar och långa blickar med varandra. Se hur döttrarna i den mellansvenska familjen hade satt ihop filmer med allt barnen hade gjort, så att inte pappa skulle missa. Se hur snabbt lillan fann ro i ”mammas” famn igen efter några månaders frånvaro.
Jag frågade dem om jag fick lägga ut den här bilden. Jag fick det. Det är en av de vackraste bilder jag har tagit, tror jag. Familj handlar inte alltid om blodsband. Ibland handlar det om att någon tvättar ens tvätt medan hjärtat är i kaos. Om att någon läser för ens barn och säger god natt på kvällen. Och om att få fira tillsammans när det finns saker att fira.
Jag är så tacksam för allt Gud har lärt mig genom den här resan. Den handlar ingenstans om mig, men jag tar glupskt med mig lärdomarna. Jag är tacksam för Maria. För den finaste familjen. För min fantastiske man som förvandlar bord till bilbanor så småpokar får leka och som plockar upp mig när jag undrar vad jag gett mig in i, för allas engagemang. För relationer som kommer hålla länge.
Mest tacksam är jag för att en riktigt gapig alldeles ljuvlig treåring numera kan springa in och väcka sin pappa på mornarna, ivrigt påhejad av sin något försiktigare storebror. För att en klok ung mamma kan börja tänka på framtiden igen. Och jag förundras över det stora i att hon kallar mig vän. Vi är på riktigt liksom.
Jean sammanfattade det väl igår. ”Gud är Gud” sa han. Så sant.
Dags för ett par kloka kvinnor inom Gemensam Framtid att skriva om talarskap och ledarskap. Idag – Miriam Carlsson! Styrelseledamot i GF med förflutet i Equmenia, engagerad som få! Läs och ta hennes uppmaning på allvar!
Jag är kvinna. Jag är snart 30. Jag är färdig läkare, Jag har varit med och bildat och utvecklat ungdomsorganisationen equmenia och suttit i dess styrelse i 4 år. Sen gick jag vidare till ”vuxenvärlden” och har varit med att bildat samfundet gemensam framtid och sitter i dess styrelse sedan 2 år tllbaka. Det har varit en otroligt spännande, utmanande, jobbig, rolig, lärorik väg som jag är tacksam och stolt över.
Jag har faktiskt rätt mycket erfarenhet vid det här laget. Ändå bemöts jag då o då med en verbal klapp på huvudet, ett överseende leende, eller med förvåning när jag bidrar i diskussionen. Och jag tänker – vad beror det på?
Blunda och nollställ. Och så läs igen. 55 årig man. Läkare. Varit med och bildat 2 organisationer och suttit i dess styrelser i totalt 5 år. Ger det någon associationen att le och klappa på huvudet?
Det är något med det där. Ung. Kvinna.
Att som ung kvinna (om 29 är så särskilt ungt får väl höra till en annan diskussion?) ta för sig, höja sin röst i större grupper, ställa obekväma frågor och ifrågasätta, eller bara att begära ordet har faktiskt oftare än vad du kanske tror lett till höjda ögonbryn. Det är tydligen inte vad man väntar sig.
Jag har mött det i mina ledaruppdrag i kyrkan. I styrelser och arbetsgrupper. I församlingen. Likväl som i andra föreningar utanför kyrkan och på jobbet som läkare.
Vi har en bit kvar till jämlikhet. men det sitter i de små detaljerna, o det är väl därför vi inte alltid märker det.
Jag vill ge dig ett exempel. Min erfarenhet är att jag måste bevisa mig mer. Att många av dem jag träffar eller sitter i möte med först inte räknar med att jag som ung tjej ska ha något viktigt att bidra med. Att jag först måste prestera och då, när de av egen erfarenhet sett att jag faktiskt har något att tillföra, lyssnar. Och det vill jag verkligen säga- att då lyssnar de allra allra flesta och jag blir respekterad och betraktas som en viktig röst.
Och det kanske vore okej, att man måste förtjäna lyssnandet och respekten. Om det bara vore så för alla.
Men min erfarenhet är att det inte är lika för alla, att det många gånger är så att männen inte bemöts likadant. Och det gäller inte bara de gamla rävarna, männen med många år på nacken, gråa hår på huvudet och för många centimeter kring midjan. Nej, det gäller också de killar som är i min ålder, och som faktiskt i de allra flesta situationer jag tänker på har samma förutsättningar som jag. Inte mer kunskap. Inte mer erfarenhet. Inte bättre på att formulera sig. Nej, i flera fall har jag nog till och med haft mer av allt detta. Men ändå- så räknas de med på ett annat sätt än vad jag gör. Jag har stött på det så många gånger att jag ser ett mönster. På killarna lyssnar man direkt och med mindre förvåning att de höjer sin röst, på tjejerna lyssnar man också- men först efter att man presterat och gjort sig förtjänt av lyssnandet.
Det är viktigt att prata om det. Att jämlikhet är viktigt. Och att det inte är en självklarhet. Att göra oss alla uppmärksamma på de små detaljerna, för det är där det ligger idag.
Jag blir arg och ledsen när man inte erkänner det. När man lyssnar på min beskrivning av exempel där jag faktiskt inte blir lika behandlad – och sen svarar ”men är inte det bara som du upplever” eller antyder att jag själv letar efter och skapar olikheterna.
Jag hoppas att detta får dig att bli mer uppmärksam på de små ojämlikheterna. Att vi kan enas om att vi inte är framme och måste fortsätta jobba för jämlikhet. Att det får både dig och mig att ifrågasätta våra fördomar och fundera över vilka vi lyssnar på? Vilka vi räknar med skall ha något att tillföra? Vilka vi ger vår uppmärksamhet och frågar om åsikter och uppdrag?
Jag hoppas att jag kan vara en förebild. Att fler ser att det är möjligt att som ung kvinna spela en viktig roll som ledare, talare, styrelseledamot osv. De flesta vet att det är möjligt. Men jag längtar efter att fler ska se att det är naturligt. Helt normalt. Det man räknar med?
Läs Johan Hakelius grymt bra krönika i Aftonbladet idag. Om att vi är den första generationen som inte ska känna skuld. Tycker han slår huvudet på spiken. Det är nästan som att det är en rättighet att inte känna skuld. Och om någon får en att känna det ändå, då är man kränkt.
tack! Jag gillar hans..
