Skrivet av Josefine 2013-05-02 | inga kommentarer
Idag fyller jag år. Det är inte så märkvärdigt. Men födelsedagar blir lätt såna där stunder då man tänker på vad som hänt sen sist.
Och inte sen jag var liten har en födelsedag börjat så tidigt (den har hållit på i en massa timmar redan och klockan är bara tjugo över åtta). Och aldrig förut har den innehållit pyjamasbeklädda små ben som sparkar mig i magen medan hela den lilla kroppen vaknar till liv i soffan.
Livet. Alla vändningar. Tacksamheten. Och lugnet som jag och min flicka tänker låta råda den här förmiddagen precis som de flesta andra. Födelsedag eller inte. Grattis till mig!
Skrivet av Josefine 2013-04-23 | 14 kommentarer
Med risk för att sticka ut hakan igen. (Och det här är ett sånt där internt kyrkinlägg igen, som man kan strunta i om man inte relaterar till sånt.) En av de saker som oftast får mig att tänka att det är läge att ge upp om kyrkan är vårt evinnerliga behov av att beskriva hur ”de andra” är. Eller hur ”vi” är – ofta definierat utifrån nåt som ”de andra” är som ”vi” absolut inte är.
Det kan gälla allt möjligt. Teologi, gemenskap, vår interaktion ut i samhället i stort. Just nu? Musik. Vårt förhållningssätt till gudstjänstmusik håller på att göra mig lite galen.
Jag producerar – även i år – gudstjänsterna på Gemensam Framtids kyrkokonferens, det är SÅ roligt att få vara med igen. Och då talas det mycket musik. Runt fikaborden i sammanhang där jag är, i mejl och i sammanträden. Nyligen var det en artikel om musik i svensk frikyrka i Svenska Dagbladet och det drog också igång samtal i ungefär samma forum. I januari hade Gemensam Framtid medarbetardagar och då rörde musikvalen upp känslor, både nittiotalsgospeln, trubadurmelodierna och den nyare lovsången. Ofta med kommentarer som ”den där musiken är inte VI, vi använder inte sånt”.
För egen del funderar jag massor på musik just nu då jag är med i en församling som sällan – så gott som aldrig om jag ska vara ärlig – har musik i gudstjänsterna som på något vis för tankarna till min tro även om den rent kvalitetsmässigt slår det mesta som spelas i kyrkvägg i det här landet (det är mycket klassiska instrument och opera liksom). Innan dess kommer jag från en församling som vecka efter vecka levererar nya spännande musikaliska projekt med alla åldrar och sociala grupper inblandade, från KRIS till barnens nysläppta skiva om tro och seniorkören (nu på söndag är det U2-gudstjänst med en helt nyinrättad kör). En församling där ”till och med åttioåringarna klappar på två och fyra” som nån skrev på Facebook häromsistens. Och jag bearbetar bäst jag kan förlusten av den församlingsgemenskapen, samtidigt som jag lär mig att mer och mer uppskatta mitt nya hemma. En församling är ju trots allt så mycket mer än musik och i mitt nya sammanhang möter jag så många härliga människor som får mig att växa och jag är så glad att få vara med.
MEN. Det som gör mig smått galen är vårt behov av att bestämma vad som är ”vi” i våra större sammanslutningar, samfunden. Vad som är klassiskt och vad som alla borde fostras in i. Hör så ofta kommentarer som ”i VÅRT sammanhang ÄR orgeln viktig i alla samlingar”, ”i VÅRT samfund sjunger man INTE sån där lovsångsmusik”, ”VI är inte som de där Stockholmarna som bara sjunger gamla sånger”, ”VI sjunger inte sånger som skrämmer bort människor från kyrkan som de där andra karismatiska typerna gör”.
Jag orkar inte. Faktum är att i ett och samma samfund – Gemensam Framtid, till exempel – så har vi alla typer av musik en vanlig söndag. Från operan och körsångerna på latin som jag försöker vänja mig vid till enkla körsånger med tre ackord som lyfter Jesus som herre om och om igen. Det är rena rocksättningar och enkla fioler. Det är orgel och gitarrer. Och – tro det eller ej – allt detta är ok. Mer än ok. Det är det som gör oss till oss. Att vi får uttrycka vår tro på flera sätt, hitta de som passar oss.
Så varför håller vi på och berättar vad som är fel? Varför vill vi fostra andra i det som just VI tycker att VI är? Det vore bara larvigt av mig att hävda att jag gillar all orgel och klassisk musik i min församling, men att säga att det är fel? Icke. De flesta verkar ju trivas med det så då får jag väl rätta mig (sen kan jag fundera över hur poppis det är hos barnen men det är en helt annan bloggpost…). Men det innebär inte heller att jag är emot orgeln över lag, saker behöver inte stå i polaritet med varandra. Jag gillar orgel. Finns gånger jag längtar efter den, till och med. Men kanske att jag inte uppskattar orgel till allt hela tiden.
På samma sätt måste det vara ok med den som är galen i körmusiken att tycka det är ok att man i en annan församling använder sig av musik från Soul survivor eller Hillsong. Att säga att ”i VÅRT sammanhang sjunger vi inte Redman” är liksom… inte sant. Väldigt många församlingar inom Gemensam Framtid gör just det. Små sånger som ”Hjärtats lovsång” och ”Ära till ditt namn” används flitigt i gudstjänster. Och vårt VI rymmer både Jämtbäck och Martinson, båda skickliga låtskrivare anställda inom VÅRT sammanhang. Precis som Tomas Boström och Ingemar Olsson. Jag må ha mina egna, personliga favoriter, men att hävda att något av det inte ryms i vårt VI är kort och gott att ljuga.
Så när vi möts till samlingar, gudstjänster och konferenser, hur skulle det vara om vi med nyfikenhet valde att upptäcka andra delar av vår tradition än den vi själva kanske upplever varje söndag? Om vi tog till oss av lite blås eller kör eller gitarrpop och gladde oss åt att VI finns i ett sammanhang som är så brett? Istället för att tjurigt försöka fostra in andra i vår egen lilla box. Tror liksom inte det är en så bra väg framåt… Och jag tror att Gud hör och förstår vår sång – oavsett om den levereras av en kör iklädd kåpor ackompanjerad av en kamouflagefärgad orgel eller av ett band som med enkla ackord och tre sångare sjunger om Guds godhet.
Och framförallt; jag tycker det är lite sorgligt, och liksom omodernt, att den här bloggposten ens har nån relevans. Vi borde ha kommit längre än så här.
Skrivet av Josefine 2013-04-17 | 6 kommentarer
Jag är lat. I ordets sämsta bemärkelse. Och jag har brottats med det enormt de senaste åren. Inte för att man måste vara duktig. Eller för att jag känner krav att prestera – det gör jag faktiskt inte – men för att jag önskar jag kunde lära mig att förvalta min tid, göra något vettigt av den lite oftare.
Förr, när jag jobbade mycket mer, kunde jag skylla röran i mitt hem på att jag inte hann. Nu, när jag de senaste fem – sex åren typ, jobbat helt normalt blir röran bara kvar. Och jag tycker det är så tråkigt.
En vanlig lördag – innan Johan dök in i mitt liv – kunde jag innan bestämma mig för att jag skulle få saker gjorda. Och med saker menar jag typ röja i köket, se en bra film jag haft hemma ett tag, dra upp på stan en sväng och skriva ett blogginlägg. Ofta, ofta slutade dagen med att jag inte tagit mig upp ur soffan, och inte heller sett ett helt program av nåt, bara förstrött slappat tills ryggen värkte.
Och jag tycker inte om det. Min oförmåga att ta tag i saker. Att vänta till sista sekunden. Jag vill inte vara sån. Skulle vilja röja undan på morgonen, göra de där sakerna jag mår bra av och tycka det var gott.
Men kommer så sällan dit. För att jag inte blir rastlös. Får inte nog av att göra inget. Jag sitter kvar. Och är besviken på mig själv på kvällen.
Sen jag fick barn har min lättja bara fortsatt. Och inte på det där sköna ”jag är ledig och njuuuuuter”-sättet utan rätt ofta med bara nån slags ”hoppsan, nu har jag visst kollat Sportnytt en timme fast jag är fullkomligt ointresserad”.
Jag VILL lära mig att både ta det lugnt och prestera saker utan att hamna i detta lättjans mellanland som bara ger mig ont i ryggen. JAG tycker det är tråkigt att jag gör så.
Försökte göra uttryck för det i en statusuppdatering på Facebook och undrade snart av kommentarerna om man inte får vilja vara rastlös liksom? Är det nåt fult att inte vilja se åtta avsnitt av en dålig tv-serie i rad? Är det hemskt att önska sig lite mer kvalitetshäng om man nu är ledig liksom?
Har vi hamnat så i tron att alla är stressade att det blivit fult att vilja växla upp? För – i sanningens namn – jag har inte varit stressad på många år. Och åtminstone de senaste tre åren har jag önskat mig själv lite av det driv tillbaka som jag en gång hade. Inte för att man måste. För att jag vill. Och inte för att ”det var då” utan för att jag får ont i ryggen i soffan. Inte för att jag fått barn och har svårt att acceptera att vara stilla utan för att jag så många år varit så still och skulle vilja tröttna på det. Ta långa promenader och gå till öppna förskolan eller nåt.
Fråga dem som umgås med mig om du inte tror mig, jag är lat. Är det ok att inte vilja vara det?
Skrivet av Josefine 2013-04-16 | inga kommentarer
Lite för mycket igenkänning i den här va? Vi borde lära oss – eller jag kan ju tala för mig själv i varje fall – att göra livet lite enklare. Vi har det ju rätt grundbra i det här landet liksom.
Skrivet av Josefine 2013-04-16 | inga kommentarer
Skrivet av Josefine 2013-04-15 | 2 kommentarer
Sitter här och försöker fnittra åt mig själv. Sedan jag och Johan träffades har vi sällan haft någon hel vecka då vi båda varit på samma ställe från början till slut. Sedan vi gifte oss har någon av oss sovit borta en eller ett par nätter varje vecka.
Och jag har älskat det. Nån slags vänja sig långsamt. Få vår lilla, lilla lägenhet för sig själv ibland. Se skräptv. Få den smala sängen för sig själv. Äta dålig frukost för att jag kan.
Men nu. Gosh. Johan sover borta för första gången sen vi blev föräldrar. Och jag får uppgivet erkänna att jag är ett litet vrak här hemma. Nervös och plötsligt mörkrädd. Undrandes vem som lämnade ett barn här åt mig att ta hand om alldeles själv.
Signe sitter i babysittern och garvar åt mig. Skönt att nån av oss har lite distans till mina dumma grubblerier.
Det är i sanning nya tider. Gillar det. Mycket.
Skrivet av Josefine 2013-04-12 | inga kommentarer
Ja, men ni märker ju. Det blir ju inte så väldigt mycket ändå. Med rätta, tror jag. Mitt liv är väldigt mycket hemma i soffan just nu. Precis där det ska vara. Och även om det kommer trilla in inlägg här nu och då om föräldraskap så är jag rätt ointresserad av att dela med mig av att Signe har börjat suga på handen eller att hon gillar babysittern mer än bärselen.
Och allt annat jag klurar på – som just nu rör sig rätt mycket runt mediabevakning, gudstjänstformer och samfundsinträngdhet – får jag liksom aldrig tid att formulera ner. För att det är sekundärt till att hitta på sånger om fötter och utflykter till båthamnen.
Så. Det får vara så här för ett tag. För att det nog ska det. Så det så.
Skrivet av Josefine 2013-04-12 | inga kommentarer
Två av eleverna på en av de skolor jag undervisar på ibland är just nu i Mocambique och arbetar. Nu har de startat en insamling för att få till en lekplats till en förskola som de arbetar på. Visst vill du vara med och hjälpa till? Läs deras egen text här nedan! Och fundera sen på om du vill vara med på ett hörn. Det vill jag.
I det lilla samhället Vilankulo på Afrikas östkust i landet Mocambique ligger en nystartad förskola där ca 40barn skrivits in under våren 2013. Här har två bibelskoleelever vid namn Hanna och Hanna, alltså vi, fått spendera 3mån av våra liv tillsammans med en Mocambiqueanska familj för att dela både vardag och arbete. Vårt främsta projekt är denna förskola.
Barnen i förskolan är mellan 4-5år gamla och i stort behov av kärlek och bekräftelse. Många barn är undernärda, har förlorat föräldrar i HIV/aids eller fått lämna sina föräldrar pga. ekonomiska skäl etc. Vilankulo är ett fattigt samhälle, men samtidigt en av de finaste platserna i Mocambique och är därför en alltmer växande turistort. På grund av lokalinvånarnas ekonomi och långa avstånd till de skolor som finns är det för många barn inte en självklarhet att kunna gå i skolan. Därför har ett par lokala missionärer med stora hjärtan satsat fullt ut på sin dröm om en mer tillgänglig förskola grundad på kristna värderingar.
Byggnaden har varit klar i snart ett år även om allt inte är färdigt. När vi kom på plats fann vi två tomma lektionssalar, ett ej färdigbyggt kök samt två toaletter. Eftersom skolan är så pass nystartad har pengar främst lagts byggnadsarbetet, vilket medför att man ännu inte kunnat köpa in varken leksaker eller skolmaterial åt barnen, mer än lite kritor och papper. Den enda möblering som finns är handgjorda skolbänkar och stolar i trä där material kommer från människor som arbetat volontärt.
Missionärerna har satsat på att bygga en kyrka bredvid förskolan och ungefär där är arbetet just nu. Pengarna till verksamheten tar de från egen plånbok. De får inte mycket bidrag, en liten summa från EFK och en del från stöttande församlingar i Brasilien. Syftet med förskolan är att lära barnen portugisiska, eftersom de nu talar Shizhua (ett lokalt språk), låta dem få skolvana och få barnen att känna sig sedda och älskade.
Vi frågade dem vad de var i störst behov av och de räknade upp bland annat att bygga klart förskolans kök med matsal, en veranda, ordentliga toaletter till barnen och en lekplats. Vi kände genast att våra hjärtan började slå lite extra hårt för just lekplatsen och när vi frågade vilket som enligt dem var högsta prioritet så var det precis vad de svarade. De vill ge skolans barn en fin lekplats för att de, liksom barn i Sverige, ska få en trygg plats att leka och utvecklas på.
Genom detta brev vädjar vi nu om hjälp. Vi hoppas att ni vill vara med och stödja detta projekt att bygga en lekplats till förskolebarnen, ett arbete som vi verkligen tror på och brinner för. Vi har under en längre tid fått vara en del av verksamheten och människorna inom den och kan därmed garantera att pengarna är välbehövda och används i rätt syfte.
100000MT har familjen själva satt som önskemål. 100000MT motsvarar ca 21500 svenska kronor. För dessa pengar har de råd att köpa mark där lekplatsen kan byggas samt nödvändigt material till själva lekredskapen. För denna summa måste de dock själva bygga ihop allt för hand, alla redskap etc, vilket skulle ta mycket tid och arbete. Deras önskan är att få ge barnen gungor, en rutschkana, klätterställning och en trädkoja/lekstuga.
Vi fick höra att om de istället skulle få 200000MT, motsvarande ca 43000 svenska kronor, skulle det täcka priset för att köpa in färdiga lekredskap istället för att själva bygga för hand. Lekparken skulle bli klar mycket fortare, för om det är något de saknar nästan lika mycket som pengar så är det tid.
Minimumpriset för att bygga en ny lekplats i Sverige ligger runt 200000 svenska kronor. I jämförelse med de 20000 svenska kronor som behövs till förskolans lekpark så är det en väldigt liten summa. Vårt mål med denna insamling är främst att få in dessa 20000kr, vilket vi med Guds och er hjälp tror är möjligt. Om vi får drömma lite så skulle vi såklart helst vilja få in 43000kr så att de slipper bygga ihop allt själva, men allt vi får in ser både vi och dem som en stor välsignelse.
Om 400personer hoppar över en pizza denna månad (á 50kr) så har de tillsammans sparat ihop de 20000kr som skulle förvandla barnens tillvaro radikalt. Om istället 200personer hoppar över bion på lördag (á 100kr) räcker dessa pengar också till barnens lekpark. Känns efter om just du vill vara med och stödja oss. Hur mycket du ger bestämmer du själv, varje krona är lika mycket värd! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Vill du bidra så finns kontonumret här nedan:
Bank: Danskebank
Clearing nummer: 1319 Kontonummer: 0473862
Kontaktpersoner om du vill ringa, ställa frågor eller skänka lösa pengar:
Kaj Carlsson
Skutbovägen 3, 61232 Finspång
072-5659840
Kai.karlsson@lio.se
Maria Carlsson
Skutbovägen 3, 61232 Finspång
076-1127696
maria_carlsson@live.com
Birgitta Axelsson
Kräcklinge-Torp, Sörgården, 69293 Kumla
070-2426552
bobiax@hotmail.com
Vi önskar er Guds rika välsignelse.
Med vänliga hälsningar,
Hanna & Hanna
i Mocambique
Skrivet av Josefine 2013-04-06 | inga kommentarer
Sitter och förbereder en föreläsning jag ska ha om ett tag som handlar om relationen mellan tonåringar och föräldrar. Skum grej, är ju inte tonårsföälder själv liksom, men har hållit i några sådana förr och verkar vara nåt på spåren som är användbart, tror jag. Har ju en del erfarenhet av att leda tonåringar om inte annat.
Kommer utgå från den HÄR grejen jag gjort förut. Vi kommer prata om frågor som hur man pratar om viktiga frågor hemma, hur man kommunicerar mellan tonåringar och föräldrar, vad kommunikation ÄR (kan verkligen alla de där timmarna vid datorn handla om giltiga relationer?) och så vidare. Du som är tonåring – hur vill du att dina föräldrar ska relatera till dig? Du som är förälder – vad drömmer du om i relationen till din tonåring?
Och – finns det något vist och bra sätt att tala om tro hemma? Hur gör ni i ert hem?
Hjälp mig gärna att tänka! På Torpkonferensen sker seminariet och jag hoppas på många goda samtal.
Skrivet av Josefine 2013-04-05 | 2 kommentarer
Kort citerad i SvD idag. Om kyrkan och musiken. Har en massa fler tankar om saken och om artikeln men tycker att MAtilda som skrivit den gjort ett väldigt bra jobb. Vad tänker du?
Frikyrkans främsta verktyg för frälsning | Kultur | SvD.
