Skrivet av Josefine 2013-12-02 | 2 kommentarer
Sitter och slösurfar på Facebook. Slås av att det från hela landet postades ungefär samma saker från mina kristna vänner igår. Bilder på fyllda kyrkor. Uppdateringar om tacksamhet. Inlägg på folks väggar med stora tack för fina insatser. Kort sagt, det är tydligt att väldigt många la väldigt mycket tid i sina kyrkor igår. Så är det liksom varje söndag men första advent – som jag börjar tänka gått om påsk i antal kyrkobesökare – är alltid lite speciellt.
Det här med ideellt engagemang alltså. Oavsett om det är i en kyrka, en lokal förening, sina barns idrottsklubb eller spontana events där grannarna på gatan gör något för någon annan. Vad rädda vi ska vara om det! Jag tror det ligger en del av vår livsnerv som gemenskaper där. Jag tror att det ligger nedlagt i oss människor att vilja ge av det vi kan och att göra gott för andra och för det sammanhang vi befinner oss i. Jag tror det är en av anledningarna – vid sidan av all den traditionalism som lever så djupt i oss – till att vi går igång på första advent, vi som har kyrkan som vårt hemma. Jag tror att vi liksom inser hur tacksamma vi är för allt som görs och som vi själva får vara med i.
Kyrkan tappar besökare i Sverige. Det finns massor av anledningar till det. (Personligen tror jag att en av de största är att vi inte tycks våga stå för nåt på riktigt längre i lika stor utsträckning. Men just det är en annan bloggtext.) Kanske att en av orsakerna kan vara att vi har degraderat det ideella engagemanget? Vi har blivit rädda för att kräva nåt av någon. Vi har blivit som curlande föräldrar som säger ”du behöver inte göra nåt, bara du kommer hit”. I vissa sammanhang betalar vi till och med bort saker som vi förut gjorde tillsammans. Vi köper in fikat från ICA eller ett lokalt bageri. Vi betalar inte bara en musiker för att hålla samman vår musikverksamhet utan enskilda musiker för att medverka i gudstjänsten (jo, det händer). Vi låter våra anställda pastorer hålla i varenda andakt och samling, där vi andra likaväl skulle kunna ta ansvar. Jo, jag generaliserar, men tror jag är nåt på spåren.
Jag tror att vi gör oss själva en björntjänst. Vem vill vara med i ett sammanhang men inte riktigt räknas? Egentligen? Vi har alla perioder i livet då vi behöver bara få ta emot och inte har utrymme att ge så mycket men jag tror inte att det är vårt defaultläge. Vi vill räknas! Vi vill hjälpa till. Kan vi inte sluta säga till varandra; ”det är bara att komma och sitta still” och istället säga; ”vad vill du göra, vad brinner du för?”?
Under gudstjänsten i min församling igår gick jag ut för att ge Signe mat. Och möttes i köket av ett gäng drivna människor som var veckans cafégrupp. Med rutin och elegans dukade de och la upp – de visserligen köpta – kakorna på fat. Och jag tänkte att det är minst lika mycket gudstjänst att hänga där. I gemenskapen som är en del av familjen kyrka. Vi måste vara så rädda om det. Det är ju så människor fastnar – i gemenskapen med andra. Ingen fastnar av att sitta tyst och passiv i en bänk väl?
Andreas Nielsen, som är pastor I Hillsong i Stockholm, lägger varje vecka ut ”veckans volontär” på sin Facebooksida. Där berättar han om någon i församlingen som är med och tjänar med det han eller hon kan på olika vis. Jag blir så peppad av det. Jag vill också vara med och fira alla insatser som människor gör. Och jag tror att det skulle peppa fler att haka på.
Igår när jag var på gudstjänst satt jag och tänkte på min gode vän Robert som samtidigt dirigerade orkestern och kören på adventsgudstjänsten i min hemförsamling i Örebro. Senaste veckorna har jag följt hans slit med noter, arrangemang och repetitioner. Sedan vi båda var tjugo har jag följt hans väg från talangfull musiker till fullfjädrad kompositör och orkesterledare. Och jag satt i min kyrkbänk och kände att hjärtat brände av stolthet även fast jag inte var där och såg resultatet. För att han är så bra. För att han släpps fram. Och för att han väljer att ge av sin dyrbara tid och sin talang till sin församling. Och för att församlingen har vett att ta emot den gåvan med öppna armar.
Jag tror det är dags för oss att uppgradera de ideella insatserna igen. Vi kan inte lägga ut församlingsbyggande på entreprenad. Vi kan inte ta in konsulter att fostra våra barn och underhålla våra tonåringar. Vi kan inte bjuda in till en gemenskap där människor serveras perfekt retorik enbart av utbildade talare och där medverkan i gudstjänsten föregås av nån form av auditions eller cv-rapande.
Låt människor komma med sina gåvor. På alla nivåer. Låt nybörjaren vara deltagare och känna sig ansvarig. Och låt den rutinerade – som ägnar sina arbetsdagar åt att leverera högklassigt på alla nivåer – ge av sin talang även till sin församling. Jag tror det är en överlevnadsfråga för oss.
Skrivet av Josefine 2013-12-02 | inga kommentarer
Det finns nåt i mig som tycker om att jag bloggar lite. Det innebär att jag leker mer. Sitter på golvet och ägnar mig åt klossar.
Å andra sidan är det inte riktigt sant. Jag har nämligen aldrig en dator i närheten när Signe är vaken. Det är ingen fin föräldraregel utan bara kort och gott så att just datorn är hennes favvopryl och jag är chanslös med att få trycka på de tangenter jag vill om hon är i närheten.
Kanske är det egentligen så att mitt bloggande eller ickebloggande mer handlar om vad som rör sig i huvudet. Och just de senaste veckorna har det varit en del processande i den här skallen. Jag har klurat över saker jag inte riktigt vill eller kan dela. Inte för att de är så himla spännande egentligen. Men för att det inte skulle göra nån gladare eller nån situation lättare att jag funderade högt. Jag funderar på församling. På hur jag vill leva mitt liv. På vad jag tycker är viktigast för Signe. På min tro. På hur jag vill presentera den för andra. På mitt äktenskap. På tacksamheten i att vilja samma.
Landar i en del saker. Och ni vet den känslan. Den när man fattat beslut om något man tycker är viktigt och har velat om. Det är en sån lättnad. Men jag tänker klura en del till innan jag skriver mer om saken.
Så – en helt meningslös blogg som sa inget. Mer än att jag funderar en massa. Och att jag leker resten. Och att jag är tacksam.
Så typ.
Skrivet av Josefine 2013-11-14 | 1 kommentarer
Hanna såg serien ”Hej kyrkan” och skrev ett inlägg (gör det du med). Läs. Här är ett gäng kloka tankar kring när kyrka blir fel. Jag har följt Hanna sen hon gick i gymnasiet. Nu bor hon i Kanada och föreläser för en massa tonåringar i entreprenörskap hela dagarna. Hur coolt som helst.
En annan syn på kyrkan
Jag växte upp i söndagsskolan och sjöng i barnkören. Mamma spelade piano och pappa predikade ibland. Vi läste mannaord vid köksbordet och var aktiva i läger och aktiviteter inom kyrkan. Jag föddes alltså inom kyrkan.
Min mans uppväxt var väldigt lik min. Han var lovsångsledare och det var även hans syster. Familjen var engagerad i kyrkan flera gånger i veckan och han gick till en kristen privat skola. So far, so good. Man skulle kunna tro att det skulle vara enkelt för oss att slå oss samman och skapa ett kristet liv tillsammans.
Men det finns mer att säga om min mans kyrkliga bakgrund. I 25 år levde min man i konstant rädsla för sina pastorer. Försök tänka dig in i den tanken en sekund – att vara rädd för dina pastorer och kristna ledare. Konstant rädsla att göra något fel. Allt de sa var rätt och från Gud och följde man inte deras regler, så följde man inte Gud. Det skapade en ångest som min man levde med hela sin uppväxt. Han lärde sig aldrig att ifrågasätta någonting, utan lärde sig att lyda. De bestämde vad du gjorde på din fritid, vem du umgicks med och absolut vem du skulle bli kär i. (utanför din egna kyrka var inte att tänka på).
När du lovsjöng skulle du dansa och hoppa och klappa på ett visst sätt. Ledare kollade så att du inte tappade gnistan. När de bad för dig skulle du falla till marken och bete dig underligt för att visa på en perfekt kristen efterföljelse. Gjorde du någonting fel, som att lämna en gudstjänst eller bara sitta ner under lovsången kunde du tas in i samtalsrum och bli tillsagd. Någon kollade dig alltid. Såg de att du visade intresse för en tjej i din egen ålder behövde du få tillåtelse från din ungdomsledare att prata med henne. Gjorde du något utan tillstånd fick du telefonsamtal och mail som handlade om din andliga tillväxt och att du hade lämnat Guds plan och kall för ditt liv. Min man växte upp med en konstant rädsla för att bli utpekad från scenen under möten vilket också hände. Hur absurt det än låter så har han varit med om att pastorn har pekat på honom inför alla och sagt att han fallit ifrån sin kristna livsstil.
Hans skola drevs av samma ledare. Gjorde du nåt fel i skolan så påverkade det dig i kyrkan och vice versa. Säg till exempel att du fuskade på ett prov i skolan så ifrågasattes din roll i kyrkan. Gjorde du något fel i kyrkan, ifrågasattes din inlärningsförmåga i klassrummet. Efter att ha varit på bio och sett en film som inte var godkänd av hans ledare blev min man avstängd från lovsångs-teamet, en annan gång för att han hade ett myspace account där han pratade med bland annat tjejer. Hans föräldrar togs in i ett rum och de ställde privata frågor som fick honom att känna sig otroligt liten och utsatt. Manipulerad och hjärntvättad upp i vuxen ålder.
Sågott som alla min mans vänner och familj har lämnat kyrkan, sårade och bittra och jag har för första gången i mitt liv fått uppleva på nära håll hur kyrkan har fått en stor del av en hel stad att falla ihop. Kyrkan de växte upp i har dåligt rykte idag, många vågade äntligen lämna den, men fortfarande finns en del av min mans närmsta barndomsvänner kvar och de hälsar inte ens på min man när de möts. De som lämnat kyrkan ska vi inte umgås med, predikar pastorn. Två exempel: Min mans mamma är i matvaruaffären och möter pastorns fru i en gång. Pastorns fru vänder helt riktning och tittar ner i marken. Min mans bästa barndomskamrat får inte umgås med min man för hans fru, för min man har visst dåligt inflytande på honom eftersom han har lämnat kyrkan. Vänner som brukade be för varandra, dela allt och växte upp tillsammans. En del blev utnyttjade av ledarna inte bara psykiskt utan även fysiskt. En av min mans bästa tjejkompis blev och har gått i terapi för detta i flera år. De flesta par som lämnade kyrkan har skiljts sig trots att de är under 30 år, för de blev pressade att gifta sig av deras ledare och när de lämnade kyrkan fanns ingen grund kvar i deras äktenskap. Jag har aldrig träffat så många unga, skiljda människor som i min mans hemstad. En del har hamnat i drogmissbruk och de flesta kommer aldrig sätta sin fot i en kyrka igen. En del har sagt att de t.om. har problem med att ha en chef på sitt jobb som säger till de vad de ska göra, för att de blivit tillsagda vad de ska göra hela sina liv.
Jag träffade min man och blev vansinnigt kär och att älska någon som har blivit så sårad av kyrkan har varit tungt. Jag ser allt från hans ögon. Det har påverkat min syn på församlingen väldigt mycket. Vi har gått till kyrkan en del, men så fort något påmminer honom om hans uppäxt eller han känner minsta press från kyrskoscenen, att komma fram för förbön, att ge pengar, att stå upp till lovsången etc, kommer hans vägg upp. Varje gång vi går till kyrkan hoppas jag att det ska vara så normalt som möjligt, för att min man ska kunna få ut något av det.
Efter 25 år av noll ifrågasättande, ifrågasätter nu min man allt. Jag ifrågasätter med honom. När jag kommer in i kyrkan ser jag allt från hans ögon, hans sårade bakgrund och helt plötsligt är inte kyrkan den oas som den varit. Min mans pastorer förstörde så mycket för honom men även för mig och vårt liv tillsammans. Det som skulle vara lätt har blivit svårt. Hela mitt liv har jag hört “Hitta en man som drar dig närmre Gud” men istället hittade jag en man som är allt jag vill ha, ger mig kärlek och äventyr, som tror på mig något enormt och får mig att växa som person. Men i paketet kom även ett gäng ledare som missbrukade sitt ledarskap.
Jag är väldigt stolt att man man tog sig ur denna “sekt” med tron i behåll. Han är en fantastiskt make och människa med stort hjärta som bryr sig om människor omkring sig och vill göra det rätta. Han kanske inte är lika stark i sin tro men den finns där. De flesta av hans vänner har den inte kvar alls. Och jag vill dela den här berättelsen för att visa på en annan syn på kyrkan. Vad otroligt viktigt det är att ledarskapet inom kyrkan aldrig uttnyttjas eller används för manipulation. Även när vi inte menar det så är det lätt att det kan bli fel om vi inte känner till folks bakgrund. Att det måste finnas en enorm förståelse för människor som blivit sårade av kyrkan. En låg tröskel för att kunna hitta tillbaka.
Vi kommer hitta en församling där vi trivs, vi kommer låta våra framtida barn åka på kristna läger och sjunga i barnkörer, vi kommer läsa mannaord vid frukosten och vara aktiva inom kyrkan. Men det kommer ta ett tag. Vi måste läka tillsammans. Hitta tillbaka till församlingen tillsammans. Vad är en församling som inte gör dig illa? Jag måste förstå med honom, och han måste få ifrågasätta för första gången i hans liv.
Skrivet av Josefine 2013-11-13 | inga kommentarer
Samtalen i vårt hem – ja vi är nördiga – har handlat mycket om gudstjänster på sistone. Varför går man dit? Går de att utvärdera? Tänkt skriva nåt om det men såg nu att Johan hann före. Onödigt att tjata om samma saker liksom. Läs det HÄR. Vad tycker du? Kan man – och bör man – utvärdera våra gudstjänster?
Skrivet av Josefine 2013-11-09 | inga kommentarer
Skrivet av Josefine 2013-11-05 | inga kommentarer
Nästa person ut är en ganska så ny bekantskap för mig; Malina Abrahamsson. Sist vi möttes var när hennes projekt Eventkollektivet ordnade ett TED-talk där tio personer talade om tro som jag hade den stora förmånen att få vara med på. Hon säger själv att har lätt för att bli peppad, brinner för barns rättigheter, gillar att spela teater och just nu rekommenderar hon alla att läsa Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar.”
Hej kyrkan!
Nu har du varit en del av mitt liv i mer än tio år. Jag var fjorton år när vi träffades första gången och jag minns fortfarande den skräckblandade förtjusning som du fick mig att känna. Fast mest kände jag nog skräck. Människorna som hängde hos dig var ju så annorlunda mot mig själv och jag undrade faktisk var jag hade kommit.
Där och då var tanken att vårt första möte också skulle bli det sista, men någonting förde mig tillbaka. Jag fascinerades och attraherades av dina vänners uppriktiga tro och deras självklara sätt att leva ut den tron i vardagen. Så jag började hänga med dig allt mer. Jag sökte mig närmare, vädrade tvivel och kritik så fort jag fick chansen, men möttes ändå av öppna armar.
När jag sedan började kalla mig kristen blev en del förvånade. Mina föräldrar trodde att din och min vänskap skulle bli kortvarig, en typisk tonårsgrej. ”Hon tröttnar nog snart.” Men jag tröttnade inte. Snarare tvärtom. Min första fascination fördjupades och jag gillade att du stod för något. Du gjorde starka sanningsanspråk men var ändå ödmjuk. Framför allt gillade jag att du bjöd in till gemenskap, både med människor och med Gud. Du inbjöd till ett annat sätt att leva.
De senaste åren har jag dock blivit lite osäker på dig. Flera av mina vänner säger att du inte ger dem någonting längre. De har tröttnat på formerna, på strukturerna, på predikningarna och avfärdar dig som både glättig och moralistisk. De tror fortfarande på Gud, men vill inte vara en del av dig. I de samtalen blir jag en ofrivillig försvarsadvokat. Jag försöker påvisa alla dina goda kvaliteter, men innerst inne sås ett frö av tvivel. Är jag den sista att fatta något som alla andra redan har insett? Är du så irrelevant som de säger?
Det här har fått mig att börja fundera på varför jag är kvar hos dig.
Kanske är jag kvar för att jag är så väldigt dålig på att vara kristen på egen hand. Och vem är inte det egentligen? Jag behöver dig – dig och andra kristna som stöttar och hjälper, vägleder och utmanar. Annars tappar jag lätt riktningen. Börjar titta för mycket på min egen navel och för lite på Gud.
Eller så kanske jag är kvar för att du är öppen och världsvid som ingen annan. Ingen annan välkomnar de socialt utsatta och exkluderade som du. Folk från alla länder, klasser och samhällsgrupper får komma. Vi får komma som vi är och världens påhittade statusmarkörer räknas inte mer.
Men den främsta anledningen till att jag fortfarande är kvar, kanske ändå är att du fortfarande fascinerar mig. Du vågar vara annorlunda och står för samma budskap som du har stått för i 2000 år. Om du fortsätter att visa på alternativ till vår materialistiska, individualistiska och stressiga kultur vill jag hänga med dig för alltid. Jag behöver dig. Jag behöver dina perspektiv.
Så ja, jag kommer att vara kvar. Jag kommer att kämpa för att du ska vara öppen och inbjudande, solidarisk och frimodig, Jesuscentrerad och sann. Och så kom jag på en sak. Jag är ju en del av dig. Det jag gör räknas också. Så från och med nu vill jag med Guds hjälp bli lite mer öppen och inbjudande, lite mer solidarisk och frimodig, lite mer Jesuscenterad och sann. Ja, jag vill vara lite mera kyrka.
Skrivet av Josefine 2013-11-04 | 2 kommentarer
Ett sånt där väldigt kyrkointernt inlägg igen.
Det har uppstått en debatt i Equmeniakyrkan den senaste veckan. Den började med den HÄR debattartikeln. Det HÄR svaret kom på kyrkans blogg och i fredags svarade kyrkans ledare så HÄR i Dagen. So far so good. Det är inte den debatten jag tänkte ta här. Rent teologiskt ligger jag nog nära den första artikelns författare, men retoriskt känner jag mig långt ifrån dem, och det är en sorg. Blir uppriktigt ledsen när jag läser. Det måste finnas andra sätt att ta upp de här frågorna på, tänker jag. Också andra och fler sätt att svara än de kyrkoledarna valde. Men hur?
Samtal.
Den respons jag mest har sett när det kommer till den här debatten är en väldig massa kommentarer om just ”samtal”. ”Hon öppnar för samtal”, ”låt oss samtala”, ”här behövs samtalet”, ”det är gott att vi kan tala med varandra”. Skitbra. En sak bara. Var sker de här samtalen ni alla pratar om nånstans?! Är det någon hemlig klubb som träffas och samtalar med varandra där vi andra inte får vara med? Var utlyses träffarna i så fall?
EFK - som jag ju vet att jag inte ska blogga om men som ett kort exempel – har brottats med liknande. Där fick det till och med ett namn. Fyrke-samtalen. Och mig veterligen så ägde de aldrig rum. Det började med att Jonas Lundström skrev något om det han upplevde som ”fyrkantsevangelism” (bland annat handlade det om känslan att några få hade stora sanningsanspråk och berättade för andra hur det var) inom samfundet och så var vi ett gäng som hängde på den tanken och så hoppades vi på samtal. Men det utmynnade i en bloggdebatt och en massa pajkastning från flera håll och de enda samtal som jag vet fördes var sårade känslor över telefonlinjer och snack i korridorer och vid pubbord. Det lämnades tjugo minuter till det i slutet av en förhandling nånstans när samfundet möttes. Men hur mycket hinner man säga då? (Kan ha varit fler samtal senare som jag inte vet om och i så fall får ni gärna uppdatera mig så ska jag ändra.)
Var finner man samtalen? De som är konstruktiva. Som leder framåt. Som får oss att se vart vi ska.
Pratas gör det ju förstås. I min vänskapskrets driver vi ibland lite skämtsamt med ”Bildasamtalen”. De där samtalen när man – lite raljant beskrivet – ska sitta i en ring, skicka en sten emellan sig och säga en sak var liksom. Vet ju att Bilda gör så mycket mer men ibland – inte så sällan faktiskt – känns det som att vurmandet för ”samtal”, ”möten”, ”dialog” och ”process” skapar… en liten elit. Det är liksom några stycken som möts på vandringar och i ringar. Och vi som inte riktigt trivs i de där metoderna … lämnas utanför. Och då blir ju samtalen bara till för några få, de som kan.
Trippar försiktigt här för jag inser att jag är på svag is men…. Så här. Ibland tror jag att de där processamtalsvarianterna som har uppstått för att alla ska få komma till tals liksom… är kontraproduktiva. Jag förstår ju att de är skapade för att inkludera alla och se allas sidor av saken. Men jag känner mig aldrig så obekväm med att säga nåt som jag gör i de sammanhangen, och många jag möter vittnar om samma känsla. För mig handlar det om det ständiga fokuset på processen, känslan av att ”vi behöver inte bestämma något idag heller”. Den ledarskapsovilja de riskerar att skapa. Ingen får ta ut riktning mer än någon annan. Inte ens den som vi demokratiskt har valt för att göra just det.
Finns det flera sätt att samtala? Vi som inte får in i vår arbetsbeskrivning att sitta timme ut och timme in i långa samtal, vi som inte har fyra dagar att gå en pilgrimsvandring. Vi som vill veta nåt om målet, inte bara om vägen vi går på. Får vi vara med och prata? Funkar det även om vi inte sitter i ring? Jag lovar att försöka att inte avbryta någon? Och är det ok för våra ledare att säga en eller ett par saker om vart vi ska? Det gör det ju så mycket lättare att veta vad det faktiskt är vi pratar om.
Ibland har jag blivit medbjuden på nåt samtalsdygn. Det har fått mig att känna mig speciell och som jag har nåt att komma med. Såna där dygn kan kallas ”hearing” eller liknande och har ofta ett ämne. Som ”makt”. Eller ”gudstjänst”. Man är några stycken som samtalar. Lyssnar på varandra. Ofta spännande och givande. Sen åker man hem. Och så var det inget mer med det. Det får inga ringar på vattnet. Kommer ingen lokal församling till del. Lär mig nåt om vad nån annan tyckte men har sällan gett mig nåt jag faktiskt kan använda. Numera tackar jag nej till sånt. Det känns hemligt och som resursslöseri faktiskt. Ge mig hellre samtal som är synliga för våra församlingar, som är öppna och som inte kräver att man har gått i nån kurs om processers malande först. Ge mig sammanhang som är myndiga att fatta öppna beslut för alla att se.
Elak retorik suger. Jag vill verkligen inte syssla med det eller uppmuntra det. Men en inte så konstruktiv sak som elak retorik föder är svar av karaktären; ”Rör inte min kompis”. Vi reagerar med taggarna ut och går i försvar för den som utsatts. Med rätta, förstås, när någon blivit orättvist behandlad (som jag verkligen tyckte var fallet med Sofia i det inledande exemplet) men det är så… meningslöst när det stannar där. Det blir ett positionskrig där den som är ”snällast” och ”varmast” vinner. Och så har sakfrågan tappats bort i varje fall.
Jag tror att många inom Equmeniakyrkan funderar på vår teologi och vart vi står och vart vi är på väg. Jag skulle vilja be våra ledare, utbildningsansvariga, konferensplanerare och – inte minst – kommunikatörer om en sak; Ge oss mötesplatserna! Ge oss möjligheterna till de samtal vi talar så mycket om men aldrig tycks ha. Vore inte det toppen? Kan vi inte få prata ordentligt om det som är vi? Inte bara på debattsidorna där den med fräckast comeback vinner. Och inte bara i korta 140-teckenstweets som är svåra att få överblick över. Och inte heller på små exklusiva hearings som kräver inbjudan, rätt nätverk och att man tidigare satt sig in i frågan.
I större sammanhang. Ihop. Alla som vill. För det här är viktigt. Så där för vår överlevnad viktigt. Ge oss plattformarna att ta det på allvar. Som enskilda medlemmar och som församlingar.
Ge oss plats på hemsidan.
Ge oss utrymme i kyrkokonferensschemat.
Ge oss seminarier i medarbetardagarna.
Ge oss respons på Twitter och Facebook.
Ge våra ledare utrymme att berätta var de vill leda rörelsen så att vi kan respondera.
Det är vi tillsammans värda.
Skrivet av Josefine 2013-11-04 | inga kommentarer
Min bror Joakim har släppt sin första video ihop med sitt Praise Unit. Den är gjord av min vän Joel Höglund. Bra jobbat! Tycker den är riktigt bra. Inte minst gillar jag slutet. Så kolla till slutet. Tycker man att låten är bra så finns den HÄR. Så, det var all familjereklam från mig idag!
Skrivet av Josefine 2013-11-01 | inga kommentarer
Min stora förebild Daniel Grahn har nu lämnat Dagen som publisher och i hans ställe kommer Felicia Ferreira. Hon skriver sin första ledartext HÄR och jag tycker det ger gott hopp om tidningen och framtiden att både läsa det hon skriver och att höra vad mina gamla kollegor har fått för första intryck.
Jag mötte Felicia för hundra år sen när jag var ungredaktör på Dagen och hon hade samma jobb på Världen Idags föregångare Magazinet (För visst hette den fortfarande så då, jag tror det). Det var som att möta en mycket mer driven – och förmodligen mer journalistiskt kompetent – version av mig själv. Sedan dess har nog Felicias väg gått många krokar och raksträckor på olika vis som för alla av oss så skulle inte säga att jag vet nåt om henne alls. Men känner mig glad, nyfiken och peppad inför vad hon ska göra med sin nya position.
Dagen är en viktig tidning. Jag önskar att den kunde blir än bredare och att, till exempel, mitt sammanhang Equmeniakyrkan skulle börja ta till sig mer av vad man skriver för att bredda sin kunskap om kristenheten i Sverige. Dagen skulle kunna utnyttja sin plattform än bättre tror jag, vara än mer nyfiken åt flera håll, och bli än ännu viktiga opinionsbildare i svensk kristenhet. Jag tror Felicia kan vara en väldigt viktig spelare i den processen!
Skrivet av Josefine 2013-10-30 | inga kommentarer
Nästa kvinna ut är Anne Grudeborn! Hon är en sån där som jag är nyfiken på. Som just nu är en pastor på en lägergård (hur gott låter inte det?) Som jag träffat några gånger över otippade middagar och haft galet kul med, och sen längtat efter att vi ska få chans att prata så mycket mer för de samtal vi hunnit med har innehållit så mycket klokskap. Här är Annes brev till kyrkan!
Hej kyrkan!
Nu slog det mig! När jag satt och kollade facebook lite slött. Jag vill visa dig två uppdateringar som låg precis efter varandra av två olika människor: ”Så skönt att i tysthet få måla sina inre bilder. Allt i livet har en mittpunkt. Guds famn omsluter oss”. ”Köpt ny hatt till Lisa Svensson, hon är så fin” Vad var det då som slog mig, jo att dina församlingar måste få rymma så många olika personligheter. Människor som tänker på hatten de köpt till sin väninna och människor som tänker på sin inre bild och Guds famn. Vi möts i dina församlingar med det som vi bär med oss och vi kommer från så många olika håll och förhåller oss och uttrycker oss till livet på så många olika sätt.
Jag brukar tänka att församlingen finns överallt där alla medlemmar bor och lever sina liv. Jag tror egentligen inte att vi kan skilja på och separera våra liv från församlingen när vi en gång tagit ett kliv in i den. Vi lever församling hela tiden var vi än befinner oss. Ibland möts vi och lever församling tillsammans men oftast så lever vi församling på olika håll. På samma sätt tänker jag när det gäller att fira gudstjänst. Vi möts en stund, ofta på söndagar och firar tillsammans. Vår tjänst för Gud försvinner ju inte för att vi efter ett tag går åt var sitt håll. Vi finns i ett ständigt gudstjänstfirande precis som vi ständigt lever församling. Livet hör ihop, det går liksom inte att separera.
Det jag också tänker är viktigt, det är att man inte väljer bort mötet i gudstjänstfirandet med andra församlingsmedlemmar. Att mötas i gudstjänstfirande är missionerande och evangeliserande i sig. När man går till gudstjänst i kyrkan eller någon annanstans så visar man andra människor att det är något man prioriterar i livet, både för andra människor som kommer på gudstjänsten och för grannar och människor runt om. Tänk att vi alla, som finns i en församling, kan vara med att missionera och evangelisera bara genom att mötas i vårt gudstjänstfirande.
Jag är rädd att vi ofta gör det för svårt för oss. Tänker in oss i för stora perspektiv som blir väldigt svåra att nå, kanske så svåra att vi ger upp. Jag tror att det är väldigt enkelt att få fatt i Gud och förstå att Gud har en mening i alla människors liv. Om nu varje människa är skapad av Gud så bär ju varje människa redan på del av Gud i sig. Gud vill att vi skall göra gott mot varandra och Guds skapelse. Jag tror att det är så barnsligt enkelt som att det goda i oss som talar och lockar på vår uppmärksamhet när det gäller andra människors väl och vilja att ta hand om vår värld, är Guds röst i oss alla. Följer vi det goda i oss som talar så följer vi också Guds röst. Kan man på något sätt acceptera att det goda i mig är Guds röst som talar så kan jag också på ett enkelt sätt förhålla mig till vem Gud är och vad Gud vill med mitt liv. Jag kan liksom få tag i Gud jag kan få tag i Guds existens. Och jag tror att det är så viktigt att människor i vårt land kan förhålla sig till vem Gud är och att Gud är relevant i våra liv.
Du som är med i en församling, hoppas att du förstå hur viktig du är! Både när du möter andra människor i församlingen för en stund i ditt gudstjänstfirande men också när du lever församling där du finns i ditt liv. Jag hoppas att det finns människor som talar både om Guds famn som omsluter oss och hatten som lyser upp tillvaron, i din församling. Jag tror att församlingen där vi möts skall få spegla livet och livet skall få spegla församlingen där vi möts.
Förresten jag som skriver heter Anne Grudeborn och du Kyrkan, har funnits i min närhet hela mitt liv. Man, hund, utflugna barn med tillhörande barnbarn är en ständig rörelse i mitt liv. Dom senaste åtta åren har jag haft anställning i en av dina församlingar, S:t Jakobs församling i Göteborg. Där har jag precis avslutat min tjänst och nu fortsätter jag min pastorstjänst på Västkustgården som är en lägergård i Lerkil utanför Kungsbacka. Där är vi precis i början av en process som vi hoppas leder till en nyplantering av en församling i Lerkil.
Tack för att jag fick dela några av mina tankar.
Anne
